Adam Lundgren hade tidigt på 2000-talet biroller i filmer som "Storm", "Sandor slash Ida" och "Linas kvällsbok" men det var först i David Färdmars kortfilm "LOVE" 2008 som jag upptäckte honom på allvar. Filmen handlar om övergrepp mellan män och visade inte bara upp Adams skådespelartalang utan även hans mod att välja komplexa, svåra roller.
Förra hösten visades Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" på TV och såväl kritiker som publik tog serien till sina hjärtan och Sverige fick tre nya skådespelarnamn att lägga på minnet: Simon J. Berger, Adam Pålsson och så - Adam Lundgren. Lundgren och Pålsson spelar i serien ett par och deras kärlekshistoria är så vacker och trovärdig att nätforum svämmar över med kommentarer som: "ni måste bli tillsammans på riktigt".
- Haha, det hade varit en bra PR-kupp inför dvd-lanseringen, säger Adam som jag har mött upp på Biograf Victoria på Götgatan i Stockholm.
Hur har ditt liv förändrats sedan serien?
- Karriärsmässigt har jag inte märkt någon större skillnad faktiskt just nu men jag får hoppas att det kommer, att det är frön som har planterats.
Rollen som Pål i "Känn ingen sorg" hade han fått sommaren innan serien sändes och medan han blev ett bekant ansikte för svenska folket spelade han in "Håkan-filmen" för fullt. "Känn ingen sorg" baseras på Håkan Hellströms texter och musik och handlar om Pål som drömmer om att lyckas med sin musik men hindras av sig själv. Filmen innehåller fina vänskap- och kärleksrelationer och även en stark farfar-son-relation, farfarn spelas av en alltid lika mästerlig Tomas von Brömssen.
Hur fick du rollen?
- Inför provfilmningen fick jag förbereda mig genom att spela en Håkan-låt på gitarr, jag valde en lite annan version av "En midsommarnattsdröm" och så fick jag provfilma några scener. Hela projektet kändes helt fantastiskt innan jag ens hade läst manuset. Jag kände: "jag måste få den här rollen!". När jag senare fick rollen blev jag väldigt, väldigt glad för jag ville verkligen jobba med Måns och Björn igen.
Du har ju arbetat med Måns Mårlind och Björn Stein i "Storm" och "Snapphanar", de senaste åren har de varit i USA och gjort storfilmer. Hur märks deras Hollywood-vana nu när ni arbetat tillsammans igen?
- Personlighetsmässigt har de inte förändrats någonting. De är säkert mer erfarna och eftersom de är väldigt visuella regissörer så kan jag tänka mig att de har lärt sig ännu mer sådant efter sina år i Hollywood. Jag tror att de tyckte det var kul att jobba i Sverige igen, det är en helt annan hierarki i USA där regissörer inte får prata med statisterna för då kan de hävda att de fått regi och ska ha skådislön.
I rollen får du använda dig av din göteborgsdialekt, gör det rollen extra kul?
- Det är kul att få spela på göteborgska, det är sällan skådespelare, på film, får ha en annan dialekt än stockholmska eller rikssvenska. Det blir ju ett extra hinder att prata en annan dialekt, det kan ju förvisso vara väldigt kul och i vissa fall befriande att få göra det men jag kan bli trött på själva grejen att det ska pratas rikssvenska bara för att, utan någon egentlig anledning. Sedan fick jag ibland direktiv av Björn och Måns: "mer göteborgska!".
Inför rollen som Benjamin, ett Jehovas vittne, besökte du Rikets sal och pratade bland annat med avhoppade vittnen. Hur förberedde du dig inför rollen som Pål?
- Det var mycket tekniskt förarbete. Jag lärde mig att spela trummor, jag kunde en del sedan tidigare men fick lära mig lite marigare takter. Jag spelade och sjöng en hel del med Håkan. Vi skulle hitta tonarter på låtarna som passade mig, hitta ett eget sätt att sjunga låtarna på som passade karaktären och även hitta ett sätt att spela låtarna på som funkade med bara akustisk gitarr. Jag spelade gitarr och sjöng lite nästan varje dag under sommaren.
Två veckor innan inspelning repade teamet.
- Det var jävligt viktigt, det gör man alldeles för lite inom film. Vi hade intensiva, tajta dagar där vi repade de flesta scenerna och i den mån det gick även på inspelningsplats för att känna på scenerier och där Måns och Björn kunde testa vinklar tillsammans med fotografen. Detta gjorde att när vi sedan spelade in sparade vi oerhört mycket tid. Exempelvis i en scen som vi repade, vi märkte att ingenting funkade och improviserade då fram något nytt. Om samma sak hade hänt på inspelningsplats så hade det ju varit panik för då tickar pengarna och det resulterar i paniklösningar. Det är också bra för då kan man känna på karaktären och lära känna de andra skådisarna.
Finns det drag hos karaktären som du kan känna igen dig i?
- Han har ju en oerhörd scenskräck och jag kan känna igen mig i rädslan att misslyckas fast det tar inte samma proportioner som det gör för honom. Han är mycket mer utåtagerande än vad jag är.
Håkan var involverad i förarbetet och repade tillsammans med Adam men inspelningen besökte han bara några gånger för att exempelvis komma med tips på fraseringar när Adam skulle sjunga. Håkan, som var en stor tonårsidol för mig, upptäcktes sent av Adam eftersom han hade fullt upp med att lyssna på The Strokes, Oasis och liknande band, "det skulle vara på engelska och lite tuffare".
- Tyvärr började jag lyssna på Håkan först vid "För sent för edelweiss"-skivan (red. anm 2008), då började jag lyssna på honom ordentligt, även hans tidigare grejer. Jag tänkte att "det här är svinbra" och kan tycka att det är synd att jag upptäckte honom så pass sent när jag sett gamla konserter. Jag hade vänner som lyssnade på Håkan så jag hörde hans låtar i periferin. Jag tror att jag egentligen kunde dras lite till det men att jag inte ville eller vågade erkänna det. Vissa låtar blev nästan jobbigt att lyssna på för det var något som tog tag i en som jag kanske inte ville kännas vid i den åldern.
Adam minns särskilt ett ögonblick då Håkans musik betydde som mest för honom.
- Jag hade en sådan natt när jag kom hem lite lagom olycklig och fortsatte ta några öl och rökte cigaretter, "jag ville väl ner i någon slags lagom patetisk dekadensromantik", och lyssnade på alla hans låtar rätt igenom. Jag kände bara "fan, han kan sin ångest alltså, det handlar ju om mig det här... det är exakt det här".
Men favoritlåten av Håkan är en av hans peppiga, nämligen "Mitt Gullbergs Kaj Paradis".
- Jag gillar hela den skivan, den samba-influerade musiken. Jag lyssnade på just den låten innan inspelning om jag kände att jag behövde komma igång, den är ju väldigt fartig och energifylld.
Vad tror du om filmens mottagande?
- Alla kan verkligen uppskatta den, du behöver inte vara ett Håkan-fan för att se den eftersom den handlar ju inte om honom eller hans liv, den är inspirerad av hans texter och musik. Sen är det klart att är du ett Håkan-fan så har du ju redan en relation till låtarna som är med och kan se lite påskägg här och där. Men det är en historia som står på egna ben.
Adam är uppvuxen fyra mil norr om Göteborg, i Skepplanda, i en familj utan skådespelare, förutom pappans kusin. Han halkade in på skådespelarbanan när han började högstadiet, på en annan ort, och gick med i skolans amatörteatergrupp Pelarteatern. Då kom han från en helt annan värld, nämligen hockeyn.
- Jag började spela hockey vid nio års ålder, vilket är ganska sent egentligen men har alltid haft ganska lätt att lära mig och lärde mig att åka skridskor ganska snabbt. Då började jag spela i Lödöse Nygård med uterink som sluttade så det blev en jättelik pöl vid ena målet när det regnade, det var jävligt spartanskt, säger Adam och ler när han tänker tillbaka på minnet.
Adam började sedan i en klubb i Göteborg när han var i 11-årsåldern och hade sin yrkeskarriär klar för sig.
- Jag skulle bli hockeyproffs. Jag och mitt lag var väldigt bra, vi spelade i U 16-elit.
Men all träning i Göteborg och alla matcher runtom i Sverige gjorde det svårt för Adam att hinna med umgänget och teatern hemma som han hade fått mersmak för och han kände till slut att de två världarna krockade. Jag märker att han verkligen uppskattade sina år inom hockeyn och han pratar nostalgiskt om alla träningsläger, cupar och städer de fick besöka tillsammans med alla engagerade föräldrar. Han berättar att han kan sakna det där livet ibland och att det var alldeles för längesen han åkte skridskor. Sedan han slutade spela har han knappt något hockeyintresse kvar, däremot har hans fotbollsintresse väckts och senare samma dag ska han iväg för att se AIK och IFK Göteborg mötas på Friends Arena.
Adam har än så länge mest haft biroller men oavsett projekt har det alltid varit kvalitet, se bara på hans senaste filmer som "Apflickorna" och "Bitchkram". Jag frågar honom hur han tänker när han tackar ja till roller.
- Jag gillar ju roller som är lite udda på något sätt, och som inte är endimensionella. Att det finns en mänsklighet. Projekt som lockar, antingen att det är en jävla bra historia, en regissör som jag skulle vilja arbeta med eller ett sammanhang som jag skulle vilja vara med i. Sen kan det ju bero på vad man gjort precis innan och vad man är sugen på, efter "Torka aldrig..." tänkte jag att det vore kul att göra en komedi. Jag försöker att göra saker som skiljer sig åt så man inte hamnar i ett fack.
Drömroll?
- Både Benjamin och Pål har varit drömroller, jag har haft ett fantastisk flyt att fått göra bägge av de här projekten efter varandra. Annars skulle jag vilja göra ett riktigt as, psykisk misshandlare vore kul.
I höst ska han stå på Göteborgs Stadsteater, han har aldrig stått på en institutionsteater tidigare men har ändå teatererfarenhet efter sina utbildningar på Skara scenskola och Scenskolan i Göteborg som han gick ut förra våren.
- På teatern måste du nå ut mer, på film kan kameran plocka upp detaljer. Jag bävar lite för att spela samma pjäs så många gånger eftersom jag ofta tröttnar ganska fort. Jag gillar det här med film, att jobba jävligt intensivt och gå med tunnelseende och sedan komma ut och vara klar.
Adam föredrar även filmmediet framför teatern när det kommer till att vara åskådare.
- Teater är svårt, det är sällan jag tycker att teater är jättejättebra, det är ofta alldeles för långt med sina tre-fyra timmar och jag känner ibland att de kan stryka hälften. Det blir en sådan stor grej för publiken som måste avsätta så många timmar, det kräver mycket mer planering än att springa iväg på en bio.
Var är du om fem år?
- Jag har så jävla svårt att tänka på framtiden på det sättet. Om fem år, hur gammal är jag då? 32... usch, jag har lite åldersnoja. Jag hoppas att jag kan välja och vraka mer och bara vara med i projekt som jag verkligen vill jobba med. Annars: att jag är lycklig, mår bra och har hälsan i behåll, säger Adam med ett skratt innan han hastar iväg för att lämna in sin resväska på ett närliggande hotell.
Efter sommaren kommer han vara betydligt kändare än vad han är nu men oavsett storlek på kändisskapet har jag svårt att se att Adam kommer att förändras personlighetsmässigt. Han är alldeles för jordnära för att låta karriären gå före sitt liv på Hisingen med sina vänner som han har haft sedan barnsben. Även om det hade varit kul att se hur långt Adam hade kunnat gå inom hockeyn räcker det med att ha sett honom i några filmer för att få bekräftat att han tog rätt beslut där på högstadiet. "Det är så jag säger det".
"Känn ingen sorg" får biopremiär 19 juli.
Rebecca Unnerud
