Vid läggdags igår läste jag rubriken att Malik Bendjelloul hastigt hade avlidit men jag förstod inte. Jag läste igen och tänkte att det var Sixto Rodriguez som hade gått bort, något som inte hade varit särskilt konstigt eftersom den 71-årige artisten såg påtagligt märkt ut av sitt slitsamma liv när jag såg honom i somras på Stockholm Music & Arts. Men nej, det var inte huvudpersonen utan dokumentärfilmens regissör som vid 36 års ålder inte längre finns i livet.
Han som flera av mina vänner och bekanta kände och lyfte fram som en exceptionellt ödmjuk och passionerad människa och filmskapare. Han stack ut i sin nästan sjukliga vilja och längtan efter att få berätta sin historia, att det betydde att han knappt hade råd med mat var inte en tillräckligt stor anledning för att avsluta projektet. Efter många års kämpande för att få dokumentären "Searching for Sugar Man" gjord vann han en mängd priser världen över och segertåget toppades med en Oscar, den första till Sverige i dokumentärfilmsklassen sedan 1951.
Malik gjorde inte bara så att Rodriguez fick det erkännande han förtjänade utan han gjorde något större än så: han berättade om den lilla människan och ingav hopp hos alla som såg filmen (och det var många...) och gjorde dessutom att dokumentärfilmsgenren fick respekt hos gemene man. Det kommer inte vara lika svårt för framtida dokumentärfilmare att få finansiering, tack vare Malik. Han var, enligt Anna Serner på Svenska Filminstitutet, i full gång med en långfilm och det känns oerhört sorgligt att hans filmografi stannar upp, redan nu.
Jag upptäckte honom, likt många andra, på 1990-talet i den fantastiska ungdomsserien "Ebba och Didrik". Han spelade i serien den lillgamla, snälla och efterhängsna Philip som jag stundtals störde mig på, vi var väl alla istället lite kära i bortskämda och elaka Mårten? Maliks vackra bruna ögon fastnade på näthinnan. Det kändes så kul och självklart att det var inom filmen som han sen kom att verka, även om det inte var som skådespelare.
I somras hörde jag Maliks sommarprat och det stack verkligen ut. Det märktes att han var ett geni på att berätta historier, det är få personer i P1:s Sommar som kan trollbinda från första stund men det gjorde han. Han var dessutom bra på att berätta om sitt eget liv och karriär utan att förhäva sig. Men oftast berättade han om andra personer än sig själv. En intressant episod ur sommarpratet är den om det brittiska bandet "The KLF" och sångaren Bill Drummond. I samband med att de slog igenom la bandet ner och dessutom valde att elda upp alla de pengar de tjänat på sin musik, en miljon pund... Det Malik berättar i följande meningar skulle kanske kunna likställas med hans egna sista tid: "Bill Drummond hade skapat för att nå framgång men framgången i sig gjorde honom inte lycklig vilket han felaktigt hade fått för sig att den skulle göra. Det var själva skapandet som hade varit roligt men nu, tack vare all press att följa upp världens största succé, hade han blivit självmedveten och tyckte inte att skapandet var lika kul längre". Den sorgliga scenen när han pratar om elefanterna är en annan höjdpunkt i detta formidabla sommarprat som är värt att återkomma till en dag som denna.
För några månader sedan gick min favoritskådespelare Philip Seymour Hoffman bort. Jag frågar mig varför alla dessa framgångsrika och begåvade människor, som dessutom hade ödmjukheten i behåll, försvinner, en efter en. Det finns inga allmängiltiga svar på det utan är självklart något som är olika från individ till individ. Men något som står klart är att vår värld inte är lätt att leva i, än mer svårare är det för de som är spröda och har ett så stort hjärta att det ibland bubblar över. Då spelar inga priser i världen någon som helst roll. "För de mest känsliga ibland oss kan oljudet bli för mycket (Jim Carrey).
Kvällens "Kobra" ägnas åt deras tidigare medarbetare. De sänder ett antal av de inslag Malik gjorde under sina år på Kobra, före de stora framgångarna. SVT1, 21.30
Kolla även in Maliks Oscarstal:
