Hannes Holm har gjort film sedan slutet av 80-talet och 1990 gjorde han kultserien "Smash" tillsammans med Måns Herngren. Sedan dess har det blivit många svenska filmer och nu är han aktuell med "Himlen är oskyldigt blå" som är andra filmen han regisserar själv.
Jag träffar Hannes på Hotel Mäster Johan i Malmö dagen efter visningen av "Himlen är oskyldigt blå". Trots att det är fyra år sedan vårt senaste möte inser jag att den sedvanliga presentationen av sig själv är onödig och istället börjar han direkt prata om MovieZine.
- Ni är ju framtiden! Jag ser ju mer och mer av er och det måste du ju känna själv att det blir mer. MovieZine sätter sig mer och mer. Det märker man själv när man marknadsför filmen vartannat år gör man det, då ser hur det massmediala landskapet har förändrats. Då ser man MovieZine på alla lappar och listor och mail. Nykomlingen i år är Filter och den verkar jävligt intressant.
Den har jag faktiskt aldrig hört talas om.
Du ser, men nu skojar du väl med mig? Det är en tidning i fickformat som finns i välsorterade tidningsaffärer. Det är alltid intressant med nya medier. Jag går själv exempelvis fortfarande in på MovieZine titt som tätt.
Vi träffades ju sist när du marknadsförde "Varannan vecka" och det var några år sedan. Då var ni hela fyra regissörer.
Ja, just det. Det var mycket av ett experiment och vi bråkade faktiskt en hel del. Vi bestämde dock att inget bråk i världen skulle få äventyra vår vänskap. Men det var i alla fall professionella idiotbråk.
Vi hade djupa diskussioner om hur det funkar att vara fyra regissörer på en och samma film.
Ja, precis. Det funkar ju inte riktigt. Men man ska ju heller inte ta det här med film på för blodigt allvar. Den här filmen är ju lite annorlunda än "Varannan vecka". Nu är jag helt ensam och utan Måns också. Vi har jobbat tillsammans i 27 år, så han är ju med där i alla fall på sätt och vis. Det Måns är bra på har jag fått tagit tag i själv. Annars har man kunna lutat sig tillbaka när man har varit två. Han är ex bra på att snabbt kliva ur bilarna. Det låter kanske konstigt, men så är det faktiskt när man filmar och kommer till olika inspelningsplatser. Jag hade knappt fått tagit av mig säkerhetsbältet förrän Måns hade fått tag i kaffe någonstans i något hus. Det där har jag nu fått tagit tag i själv.
När jag fick höra av Måns för två år sen att du skulle göra ett projekt på egen hand blev jag riktigt nyfiken och när jag till slut fick höra vad filmen skulle handla om sa jag för mig själv; Oj, det här låter inte som Hannes.
Vad bra! Det är precis den känslan som jag önskade att du Mats skulle få. Det är så roligt när man kan göra saker som överraskar. Jag petade in Peter Dalle och Björn Kjellman och man tycker det är roligt när publiken tror att det är en "vanlig" svensk film. Så uppstår det saker som inte riktigt ska kunna hända. Så här brukar inte Björn bete sig och det kan jag tycka är lite roligt. När filmen var väldigt grovklippt så ringde jag upp några personer som vanligtvis aldrig ser på film och så säger dem oj, det här var bra. De känner inte ens igen Bill Skarsgård och börjar frågar vem det är och då blir jag riktigt glad. Stackars Bill har ju det familjära med sig i bagaget och folk tar då för givet att han ska bara vara bra.
Ja, varken han vill sig eller inte har folk stora förväntningar på honom för att han är en Skarsgård. Det kommer bli samma dilemma för vår nästa Skarsgård, Valter.
Ja precis. Det blir jättejobbigt. Jag hade som tur var inte det på mig. Min mamma var dagbarnvårdare och min pappa var polis.
Vad sa producenten Patrick Ryborn när du presenterade denna filmidé för honom? Ni har ju jobbat sida vid sida i 12 års tid och känner varandra riktigt väl.
En bra fråga. Den frågan har jag aldrig fått förut. Det var så jävla bra att han gick faktiskt igång med detsamma. Jag kommer inte ihåg vad det berodde på, om det var för att han tyckte idén var intressant eller om det var så att han kände att han ville låta mig göra som jag vill, med uppfattningen att det kommer nog bli nog bra i alla fall.
När jag satt som chef på Drama i 2.5 år och satt vid ett skrivbord och hade tråkigt och gav bort pengar till Ulf Malmros. Då hade vi manusmöten för den avlidna regissören Lars Molin och då föreslog jag att vi skulle låta folk göra filmer som de drömmer om för då blir det bra. Jag märkte att det fanns vissa skeptiska personer i den här gruppen. Tar man en kille som Kjell Sundvall så drömde han i väldigt många år av att få göra "Jägarna". Colin Nutley drömde om att få göra "Änglagård". Kay Pollak drömde om att få göra "Så som i himmelen". Nu behöver man inte säga att de tre är världens bästa filmer, men de har blivit mer eller mindre succéer. Det är något att tänka på.
Det var skitbra det du säger att vi har haft de här åren ihop så Patrick var väl medveten om mitt samarbete med Måns, han hade koll på vad jag behövde på egen hand. Det blev som vanligt ett jättebra samarbete med denna, hm, vad ska jag kalla honom egentligen. Jo, en bulldozer. Han är en bulldozer. Och ibland behövs det en bulldozer.
Jag tror faktiskt att jag var den enda som skrattade under filmens inledning. Jag kopplade direkt den till "Smash". Har jag rätt eller fel?
Haha. Jag hade definitivt det i bakhuvudet, men man kan nog säga att du har både rätt och fel. Anledningen att vi gjorde "Smash" var att Björn Borg gjorde tennis så otroligt stor på den tiden, så vi gjorde "Smash" på grund av det. När vi nu åkte tillbaka till 70-talet mindes jag den här intervjun. Medan den ena 17-åringen ville spela tennis, läsa Buster och dricka mjölk så är den andra 17-åringen en vilsen själ i en soffa med en tjej och fick chansen att få uppleva det vi alla drömde om när man gick i skolan. Din reaktion är väldigt rolig och det finns nog fler Smash-fans som kommer att göra precis samma reflektion där.
Fleming Broman som är förebild till Peter Dalles karaktär har jag faktiskt träffat och han har fått läsa manuset. Jag förde en diskussion med honom om filmen. Däremot så har jag inte pratat med Björn Borg, haha.
Jag har några favoritscener i filmen och det är flickorna i Tyresö och Kallskänkescenen.
Då kan jag avslöja för dig att det var inte helt lätt att skriva manus utifrån min komeditradition. De saker du nämner fick jag hjälp av min fru så hon tog bort saker som jag själv tyckte var vansinnigt roliga, men var ju tvungen att visa att det här var en annan typ av film. Jag fick helt enkelt ligga lite lågt. Jag har några saker som ligger i bakhuvudet som var vansinnigt roliga, men som jag har glömt bort. Men jag kommer säkert komma på det medan vi pratar.
Hur mycket har du förskönat Peter Dalles karaktär gentemot den verkliga karaktären?
Jag tror nästan tvärtemot att alla de här människorna som finns idag och som fanns då är ovanliga människotyper. Nu låter jag som en gammal nazist, men de är mer som du och jag. Vanliga människor. Jag lärde själv känna de här människorna i slutet av 70-talet och när jag var lika gammal som Bill är i filmen och kom dem nära så var de vanliga på ett sätt. Så det var viktigt för mig att ta fram det är det här är personer som kan vara rätt sköna, men innerst inne en jävla idiot. Filmen är oerhört otrendig eftersom den inte är en genrefilm som "Snabba Cash" och "Åsa-Nisse".
Det jag kommer att säga nu är bara för att jag ska få pengar till nästa film, haha. Nej, men jag måste få passa på och tacka personerna som har varit med och betalat. Filmen har en normalstor budget och de vågade gå med den här filmen. Det enda som är genre med filmen är att den utspelas på 70-talet tror jag och den känslan hoppas jag nådde ut till publiken.
Jag skulle till och med vilja påstå att det även fanns 60-talskänsla.
Precis. När du själv sitter och surfar framför datorn och tar fram bilder så ligger man alltid några år efter. Det kan se 70-talsaktigt ut, men i själva verket är det 80-tal.
Det är ju så det funkar. Man har alltid kvar möblerna några år så helt uppdaterad är man aldrig.
Oj, du skulle verkligen bli scenograf. Men precis, så är det ju. Registreringsskyltarna kom 1973 och filmen utspelas 1975 så det var några i teamet som hade åsikter om det. Peter Dalles solglasögon i filmen är faktiskt samma som de har idag, så dem kunde man bara gå in och köpa.
Det måste ha varit klurigt att hitta alla gamla saker i god kondition.
Det var svårt att hitta gräsklipparen och det var också klurigt att göra en 70-talsfilm. Varje morgon var det skrattfest när teamet släpps in och skrattar åt alla saker som de själva hade under sin uppväxt. Sedan ska alla roliga historier avhandlas, typ fem roliga historier varje morgon. Efter ett tag så struntade vi i många saker, för det gick inte att ha en nostalgifestival.
Hur svårt är det för Hannes Holm att ragga pengar till en film? Du har ju åtminstone ett namn i branschen, men räcker det för att de ska öppna plånboken?
Jag har stora problem. Men skulle jag vara 25 år och heta Kalle Andersson skulle jag ha mycket mindre problem. Finansiärerna är oftast skiträdda och stockkonservativa, så skulle jag bara göra tennisfilmer resten av livet skulle jag säkert kunna finansiera dem, men tills lut skulle de gå så dåligt och så skulle inte jag få göra någonting. Som regissör och manusförfattare måste man hela tiden bryta ny mark och precis det du sa i början Mats som var så bra. När du först fick reda på vad det handlade och var inte alls vad du hade trott. Det är det som gör att jag kan fortsätta och trygga mina döttrars uppväxt som är 21, 5 och 3 år gamla.
Förhoppningsvis kan jag fortsätta som filmare och ha råd att betala mat hemma och. Jag måste bryta ny mark och finansieringen blir jättejobbig när man får höra att det här är inte din grej. Då blir det ett problem. Det som är bra med det är att jag har en idé till Sveriges bästa TV-serie genom tiderna. Den har jag varit uppe till TV flera gånger och de vill inte göra den. Jag tror så pass mycket på idén att jag kommer att fortsätta kämpa för den. Jag kan tyvärr inte berätta vad det är, men du ska få reda på vad det är när tiden är mogen, jag lovar.
