Författaren och skräckfantasten Mattias Lindeblad är aktuell med boken ”Skräck – Boken som Gud Glömde”, där han skriver om skräck i film, konst, litteratur och serier. Lindeblad besökte Sveriges enda renodlade skräckfestival ”Den Magiska Biodagen” i mars, och jag passade då på att göra en intervju med honom om den nya boken och hans relation till skräckgenren.
Hur kommer det sig att du skrev en bok om just skräckfilm och att du blev så fascinerad av genren?
Det handlar nog om mina första skräckfilmsupplevelser som barn. Jag minns att jag blev helt fascinerad av serietidningen ”Dracula” på 80-talet och sedan såg jag mycket skräck som visades på TV, bl.a. Hitchcock-filmer, ”Frankenstein” och ”Dracula”. Så det var det som triggade igång det hela hos mig.
Fast sedan så var jag skitskraj efter att ha sett allt det där. Så där riktigt skrämd som man kunde bli som barn och jag fick sova hos föräldrarna i två veckor efter det. Men ändå så var jag tvungen att fortsätta att kolla på skräckfilmer.
Vad var det som fick dig att vilja se mer?
Det är väl den här adrenalinkicken man får av att se en riktigt ruggig skräckfilm. Man vill hela tiden testa sig själv och se hur mycket man klarar av. Jag är ju ganska kontrollerad som person och gillar egentligen inte att utsätta mig för fara. Men samtidigt vill man ju ändå ha något som kickar igång systemet lite.
Det är faktiskt något som jag kan sakna numera då man sett så pass mycket skräck och är ganska härdad. Det är nästan lite tråkigt. Numera fascineras jag av en riktigt bra historia i en skräckfilm där man som tittare känner att ”Oj, det här var något nytt.
Om vi går över till boken du skrivit. Det är bl.a. hårdrock och skräckfilm som du utforskar här?
Ja och även litteratur, konst och serier som har med skräck att göra. Det är precis det som jag själv finner intressant och spännande inom alla dessa kulturyttringar som har med skräck att göra. Det är alltså inget uppslagsverk utan snarare en bok som behandlar allt det som jag finner intressant inom skräck.
Sedan varvar jag detta med intervjuer med personer som jag finner intressanta, bl.a. en professor i filmvetenskap som bara inriktar sig på skräckfilm, litteraturvetare som är specialiserade på skräck och även skådespelare som Gunnar Hansen och Robert Englund.
Jag intervjuade även en psykolog i samband med att jag och denne såg ”Cannibal Ferox”, som jag sett en gång tidigare och minns som en extremt läskig filmupplevelse. Jag intervjuade psykologen om vad han ansåg om min reaktion när jag såg filmen för andra gången.
Det känns som om att just hårdrock och skräckfilm har en stark koppling till varandra. Vad tror du att detta beror på?
Det tror jag beror till stor del på estetiken, t.ex. de stora vinylomslagen till hårdrocksalbum som ofta har någon skräckrelaterat illustration på sig. Sedan har ju hårdrocken alltid på något sätt flörtat med ondskan. Så det har alltid funnits där på något sätt.
Du har ju, som du just berättat, blivit riktigt skrämd i samband med att ha sett skräckfilmer och är idag ganska härdad mot det mesta. Vad tror du att det krävs av en skräckfilm idag för att den ska lyckas med att chocka och skrämma sin publik på rätt sätt?
Ja, om man skulle gå ett snäpp värre än t.ex. ”The Human Centipede” så handlar det nästan om att få det att se ut som en snuffilm. Att göra det så realistiskt som möjligt. Men idag tror jag nog att det hela måste bottna i om det är en bra historia som berättas i filmen.
Found Footage-tekniken som vi sett i filmer som t.ex. ”Paranormal Activity” och ”The Blair Witch Project” försöker realisera filmerna genom att de filmas genom en vanlig, skakig handkamera. Det har på senare tid blivit enorm populärt inom skräckgenren. Tror du att detta är något som kan bidra till att skräckfilmer blir mer effektiva?
Nja, personligen tycker jag att det konceptet har blivit väldigt uttjatat sedan ”Paranormal Activity”-filmerna. Det blir ganska tröttsamt att se allt ur en skakig handkameras perspektiv och även att det hela tiden ska förklaras varför det filmas. Så personligen har jag redan tröttnat på det.
Vilken skräckfilm ser du idag som din absoluta favorit?
Tobe Hoopers ”Motorsågsmassakern” är min favorit. Det är nog den filmen som har skrämt mig allra mest av dem jag sett.
Innan vi skiljs åt frågar Mattias vilken som är min absoluta favoritskräckfilm och jag svarar utan tvekan ”Exorcisten”, vilket han tycker låter intressant.
Alla har ju på något sätt en relation till ”Exorcisten”. I slutet av min bok har jag lagt till ett ”bonuskapitel” där jag frågar dem jag intervjuat om vad de tyckte och kände då de såg ”Exorcisten”. När jag frågade Gunnar Hansen, som spelade ”Leatherface” i ”Motorsågsmassakern”, svarade han att han ännu inte vågat se den.
