127 timmar 2010

När eftertexterna rullar känner jag mig alldeles utmattad, tagen, slutkörd... Och det är imponerande av en film som till c:a 90 procent består av en ensam James Franco. Det är förstås inte många regissörer som skulle klara av att hålla lågan igång med de premisserna, men nu snackar vi Danny Boyle.

I "127 timmar" känner man igen mycket av rockvideostilen från den gamla godingen "Trainspotting", men även i nya älsklingen "Slumdog Millionaire" använde Boyle många snabba klipp, kameraåkningar som följde karaktärerna i våldsam fart och så förstås medryckande musik. 

Och precis så börjar "127 timmar". Korta klipp av stressade storstadsscener går över till mörka närbilder av Aron som vaknar, ignorerar telefonsvararen, packar och drar iväg med bil och mountainbike till ett klippigt naturområde i Utah. Den första biten av hans vildmarksstrapats är mest till för att visa vilken "goofy" typ han är. Som en liten BMX-kille sladdar han omkring, kraschar och rycker direkt upp kameran för att fota sig själv.

Efter att ha visat ett par vilsna tjejer rätt väg till ett fantastiskt vattenhål - en av få scener där Aron interagerar med andra människor och där han visar på orädsla som gränsar till dumdristighet - drar han vidare själv. Men ett snedkliv leder till att olyckan är framme och det öde området som innan var så lockande blir helt plötsligt hans största fiende.

James Franco har länge bubblat omkring i mindre roller i stora filmer och i huvudroller i mer alternativa rullar. Jag tvivlar inte en sekund på att "127 timmar" kommer innebära ett stort kliv uppåt. Bara det faktum att Oscarsregissören Danny Boyle väljer honom i en roll som kräver otroligt mycket, just för att han inte har någon att spela emot och dessutom är mycket begränsad av miljö och i användandet av kroppsspråk.

Tankarna går lätt till "Cast Away" där snacket handlade om hur Tom Hanks klarade att vara själv på duken under så stor del av filmen. Hank hade förstås kaliber som skådis på sin tid, men jämför man går "127 timmar" segrande ur striden pga den mycket mer intensiva kampen mot klockan. Bara placerandet av filmtiteln i förtexterna har önskad effekt och redan där ökar pulsen.

"Cast Aways" boll med ansikte som gav Hanks anledning att föra dialog har ersatts mer sömlöst i "127 timmar" med Arons besatthet av att dokumentera allt med sin videokamera. Det är inte bara hans predikament som förevigas utan den används för att författa hans hejdåhälsningar till föräldrarna, samt för att roa sig med när timmarna segar på. Detta innebär både att vi får dela hans tankar och att vi får lära känna hans personlighet. Men det fungerar också för att lätta upp stämningen och skapar till och med ögonblick då vi får skratta.

Man kan tycka att det är smarta lösningar av regissören och hans medmanusförfattare Simon Beaufoy (även "Slumdog Millionaire" och "Allt eller inget"), men det hela bygger på en sann historia, en bok som har fått den fyndiga titeln från det engelska uttrycket "Between a Rock and a Hard Place".

Men som redan nämnts märks regissörens hand tydligt. Musiken fungerar för att sätta stämningen i början, men är också rent ut sagt ironisk vad gäller texterna vid senare tillfällen. Framför allt gillar jag dock att när man spänt sitter och väntar på att något oundvikligt hemskt ska ske så är det helt tyst - inga instrument behövs för att pressa våra förväntningar åt rätt håll.

Förutom ljudbilden är det annars kameraarbetet som sticker ut. Vackra miljöer blandas med närbilder som ibland skapar stämning, ibland humor.

Allt detta läggs förstås till en historia som i sig själv är svettigt gastkramande och där Franco helt enkelt ÄR Aron. Jag har med flit undvikit att prata för mycket om handlingen, men så mycket kan jag säga att förutom att man sitter och biter på naglarna av nervositet så får även filmen igång tankar om vad som egentligen är viktigt i livet - något som många verkar reflektera över först när de känner att slutet är nära.

Det är också en fantastisk skildring av den mänskliga överlevnadsinstinkten och hur långt vi är villiga att gå i vissa lägen - något som inte bara gör filmen nervigt spännande utan faktiskt också intressant.