28 dagar senare 2002

Alex Garland är en manusförfattare som har hittat sin specialitet när det gäller scenarion att bygga det han skriver på. Oftast handlar det om att människor träder in i det okända och tvingas konfrontera sig själva. Detaljerade förklaringar och tydliga slut är inget som är givet för honom att ge. De destruktiva och mörka sidorna av den mänskliga naturen är något som han tydligt fascineras av och de tankar som hans manus väcker är ofta långt ifrån bekväma.

 

När jag talar om de extremt få regissörer som klarar alla genrer lika skickligt så är Danny Boyle det första namn som dyker upp i mina tankar. Det finns inte ett enda tonfall som han inte är kapabel att ge kraft till på film. Det här klivet för honom in i skräckfilmens värld är inget undantag. Även om grunden är actionladdad överlevnadsthriller så innebär inte det att skrämselscenerna inte är hårresande effektiva. Till och med vänner av jump scares får det de vill ha.

 

När Garland och Boyle jobbar ihop så skapas magi. Fylligt innehåll på papper ges enorm dynamik framför kameran och man får känslan av att samarbete duon emellan har skett hela vägen igenom skapandeprocessen. Boyles fräcka och rappa rockvideostil i klippningen passar materialet perfekt. Pulsen pumpas upp, adrenalinet dunkar i huvudet och paniken kopplar järngrepp. Det mänskliga dramat berör och stunder av skönhet förför. Döden är inte slentrian utan träffar hårt i känslocentrum. Spänningen är svettig.

 

Filmen tar det utslitna temat med zombier och gör något eget av det när hotet är infekterade människor istället för levande döda. Publiken får den struktur med överlevnad i en kuslig apokalyps som de är vana vid, men ändå något nyskapande. Att det som infekterat offren är ilska och att vi dessutom får se bilder från upplopp och våld innan apokalypsen med samma beteende från friska människor som de nu sjuka uppvisar understryker skoningslöst den misantropiska undertonen.

 

Cykelbudet Jim (Cillian Murphy) vaknar upp på sjukhus i London och upptäcker att både byggnaden och staden är helt övergivna. Han ger sig ut på jakt efter sanningen om vad som har skett. Det skulle förvåna mig om inte "The Walking Dead" har inspirerats av den här inledningen. Mer bör inte avslöjas av filmens handling för att undvika spoilers för den här filmen är skönt oförutsägbar precis som vi har vant oss vid när Garland har hållit i pennan.

 

Välskrivna karaktärer tar fram trovärdiga insatser från skådespelarna och här finns inte en falsk ton i varken prestationer eller samspel mellan aktörerna. Cillian Murphy har enorm karisma i huvudrollen och visade redan här den skärpa som många upptäckte först med "Batman Begins". Bland birollsinnehavarna glänser alltid pålitliga Christopher Eccleston mest i filmen som helhets starkaste insats.

 

Fotot sminkar inte bort smutsen och realismen, men regissörens coola bildspråk med snygg komposition finns där hela vägen. Alla miljöer från stadens öde gator till landsbygdens vackra grönska kommer till sin rätt. Kameravinklar väljs på ett psykologiskt genomtänkt sätt exempelvis för att skapa hotfull stämning eller paranoia. Originalmusiken är av absolut högsta klass och i synnerhet den brutala finalen får överväldigande styrka tack vare den.

 

"28 dagar senare" är en intelligent, underhållande och på sina ställen djupt obehaglig virusthriller. Den kickstartar från första sekunden och får tittaren att hålla ett krampaktigt grepp i stolskanten hela vägen till slutet.