50/50 2011

Det står klart direkt att "50/50" tar indie-grepp på temat "ung med cancer". Om inte alternativälsklingen Joseph Gordon-Levitt ("500 Days of Summer") är tillräckligt av en hint så talar soundtracket redan från ruta ett sitt tydliga språk. 

Adam är en försiktig typ. Han röker inte, han dricker inte, han går inte mot röd gubbe. Vi fattar. Det här är inte killen som gjort sig förtjänt av cancer. Men sedan när har den sjukdomen någonsin varit "rättvis"? Det dras ju ständigt upp otaliga fall av folk som bolmat och supit hela livet som trots det varar till de är uppåt de 90. 

Men Adam är lika oförstående ändå. Varför drabbar det här honom? Och inte nog med att han måste klura ut hur han själv ska ta sig an beskedet. Han måste också stå ut med reaktionerna runt honom – flickvännen Rachel (Bryce Dallas Howard - "Niceville") som han inte bor med än, men som lovar att ta hand om honom, mamman (Anjelica Huston – "The Royal Tenenbaums") som oroar sig och har tusen frågor, bästa kompisen (Seth Rogen - "På smällen") som vill kräkas men sedan försöker muntra upp honom med diverse barrundor... Och terapeuten (Anna Kendrick - "Up in the Air"), den professionella hjälp sjukhuset erbjuder i form av en 24-årig knappt nyutexaminerad icke-läkare som inte alls vet hur hon ska ta sig an sådant här. 

Medan Adam går igenom de olika acceptans-stadierna och samtidigt hoppas på att bli bättre utspelar sig det ganska förväntade runt honom. "50/50" är inte direkt överraskande, men den skriver oss inte heller på näsan med stora dramatiska skeenden. Istället förför den med en mer lågmäld charm. 

Få andra skådespelare hade fått detta att gå ihop med lika mycket hjärta och sympati som Gordon-Levitt. Mer förvånande är att det humoristiska fungerar utmärkt med Seth Rogen i spetsen utan att bli för flabbigt på för låg nivå. Att de omaka typerna är bästa vänner känns inte konstlat alls utan för en gångs skull köper man att de två motsatserna komplementerar varandra. Att de upplättande stunderna också är fyndigt skrivna med många trevliga - om än inte ohämmade - skratt, är förstås ett stort plus. 

Annars är mina favoritscener de som Adam delar med de andra patienterna, de äldre männen Alan och Mitch. Här blir det riktigt fint utan att några fioler behövs och jag hade gärna sett mer av det och mindre av annat. 

Det andra jag syftar på är de mer obekväma bitarna på hjärnskrynklarsoffan. Jag var en av dem som satte kaffet i vrångstrupen när Kendrick blev Oscarsnominerad för "Up in the Air". Bra film absolut, men bara för att hon är ett kliv bättre än sina "Twilight"-polare betyder det inte att hon kan mäta sig med de stora. I "50/50" visar hon igen att hon kan göra en typ av nervös-snäll-tjej-roll. Tyvärr känns inte ens den särskilt trovärdig. 

Det är också den relationen som känns mest onödig att ha med i manuset och det är här som filmen tillfälligt lämnar sin indieskepnad och säljer sig till Hollywood. I resten av mixen mellan humor och allvar fungerar balansgången som den ska, men att slänga in en flirt mellan terapeut och patient och låtsas att det är mer än en projektion av känslor i ett stressat läge – den här filmen borde veta bättre!

Tyvärr gör den tydligen inte det. Det är fortfarande en fint nyanserad liten film som passar utmärkt som en oförarglig dejtrulle – om man inte är för känslig för de under-bältet-ord som kommer ur Rogens käft förstås. När man tar i beaktning att både manusförfattare och regissör har väldigt lite på sina resuméer så är det inte så illa jobbat alls.