A Dangerous Method 2011

Att få ta del av tankarna i huvudet på psykoanalysens grundare, att få vara med under födelsen av denna historiskt viktiga terapi – visst är det kittlande. Regissören David Cronenberg ("A History of Violence", "Eastern Promises") tyckte det var så oemotståndligt att få gräva i drömmarna och begären på Sigmund Freud och framför allt Carl Jung att han valde att iscensätta pjäsen "The Talking Cure" för vita duken. 

Tidigt blev det tydligt att det var den yngre Jung (Michael Fassbender) som historien måste kretsa kring. Freud (Cronenbergs älskling Viggo Mortensen) var uppenbarligen en intressant man också, men det var i Jungs relation till sin hysteriska patient Sabina Spielrein (Keira Knightley) som flera av psykoanalysens viktigaste punkter inte längre gick att förneka. Inte minst för läkaren själv som blev tvungen att erkänna vem han egentligen var och vilka behov han faktiskt hade. 

Handlingen börjar med att Sabina, som verkar ytterst galen, förs till Jungs sjukhus. Hon är så illa däran att hon inte fungerar, kan ta hand om sig själv eller ens få fram vad hon försöker säga. Jung som imponerats av etablerade Freuds försök att prata patienterna till en lösning försöker denna metod med henne och når snabbt stora genombrott. 

Sabina som visat intresse för att själv studera till psykolog börjar så fort hon blivit bättre att assistera Jung i hans studier. Parallellt utvecklar Jung och Freud sin separata relation och utbyter tankar, drömanalyser och teorier i ändlösa samtal. Punkterna där de två inte kan komma överens blir dock tydliga ganska snart. 

Enligt skaparna är "A Dangerous Method" framför allt en väldigt verklighetstrogen film. Den utspelar sig under en tid på tidiga 1900-talet när alla skrev brev till varandra. De tre huvudkaraktärerna var dessutom ovanligt nitiska och grundliga och antecknade nästan allt som sades och skedde. Därför är det vi får se baserat på dokument som existerar, även om det säkert går att tolka dem på olika sätt också. 

Tankarna kring psykoanalysens kraft är förstås det som föder de mest intressanta tankegångarna och kanske allra viktigast är kärnan i dispyten mellan Freud och Jung, där den förre använder samtalen för att patienterna ska kunna se sig själva, som de verkligen är - medan den senare inte vill stanna där utan är övertygad om att det måste finnas ett sätt att även bota de som mår dåligt, att visa dem hur de kan bli den person de helst vill vara. 

Det som annars lägger grunden för dem båda är att det är det dolda, det vi inte vill kännas vid om oss själva, som är roten till det onda. Och det är förstås en tanke som är lika modern idag som för ett sekel sedan. 

Jag kan dock inte hjälpa att tycka att hur fascinerande dessa tankar än ter sig och hur välspelad, välgjord och noggrann filmen än är - så har den stunder när den blir trög. Man tycker att ett tema med våld, sex och nedtrycka begär skulle vara nog, men det handlar ju också om två aningen mossiga analyserande gubbar. Kanske är det för mycket begärt att tro att det inte ska bli träigt emellanåt. 

Självklart är det avgörande för att man inte helt ska snöa in på forskningsteorier att en stor del av handlingen kretsar kring Jungs svårdefinierbara relation till Sabina. Här lyser torrheten med sin frånvaro och köttets lusta med sin närvaro – men trots det känns deras förhållande väldigt klinisk, som något de båda behöver snarare än något de vill ha och känner passion för.

Cronenberg har varit tydlig med att han själv inte har någon agenda om vems teorier som är de mest överlägsna eller vilken av karaktärerna som handlar rätt och fel, även om det som tittare känns som om Freud inte alls är den sexfixerade kuf man trott honom om, utan att han har ett mer avslappnat förhållande till kroppsliga begär än mindre sexförknippade Jung. Det är alltid trevligt med filmer som låter en bilda sina egna uppfattningar och inte talar om för en vad man ska tycka.

Cronenberg är utan tvekan en mästerlig filmskapare. Hans verk faller inte alla på läppen, men att han kan hantverket råder det inga tvivel om. Det är minst lika sant när det gäller "A Dangerous Method", som håller hög kvalitet rakt igenom. Det är bara det att ibland består verkligheten av mindre fängslande ögonblick och är man även dem trogna kan man inte helt undvika att det blir stelbent.