Agents of S.H.I.E.L.D. 2013-2019

I kölvattnet av Marvels supersuccér, och den popularitet Ttv-dramatiseringar numera åtnjuter, var det inte konstigt att bolaget skulle satsa på en serie placerad vid samma period och jord som sina filmer. I fokus står spionorganisationen S.H.I.E.L.D. (Strategic Homeland Intervention, Enforcement and Logistics Division), dess agenter och deras uppdrag, och efter en något skakig start utvecklas allt till en förbaskat godkänd bit underhållning. 

När det gäller så kallad genre­-tv (en lös definition som täcker exempelvis science fiction, fantasy och andra likvärdigt nischade områden) har jag på gott och ont en hög acceptansnivå. Jag kan stå ut i flera säsonger med en serie jag egentligen ogillar, bara för att få se lite superkrafter eller annat overkligt skoj i den där lilla rutan. Det var tack vare (kanske på grund av) den egenskapen som jag inledningsvis höll mig kvar vid “Agents of S.H.I.E.L.D.”. För det börjar inte bra. Nästan inte någonstans alls. 

Med tanke på publiksiffrorna finns det väl knappast någon kvar som inte har sett “Avengers”, första filmen, men eftersom “Agents of S.H.I.E.L.D.” spinner ut direkt ifrån den vill jag ändå utfärda en spoiler­varning för det närmast kommande stycket. Phil Coulson har nämligen visat sig vara inte riktigt lika avliden som som “Avengers” antydde. Hur? Det är ett mysterium som följer serien ett tag. Nu har Coulson fått i uppdrag av Nick Fury att sätta ihop ett mindre team vars uppgift är att undersöka underliga föremål och fall i den här världen där människor med superkrafter nyligen avslöjat sig i större skala, den här världen som väldigt nyligen var nära att invaderas av en utomjordisk armé. Med en nordisk gud i spetsen. Ni vet, den där gamla balladen. 

Här skulle den klipska tittaren fullt förståeligt börja oroa sig för ett enkelt veckans fall­-upplägg, där serien i flera säsonger likt “Smallville” bara går ut på att hitta nya underliga föremål eller personer. Lyckligtvis går det över det över ganska fort, förvånansvärt fort, och ett övergripande narrativ tar sin form. Jag minns inte exakt brytpunkten men möjligtvis är det då, ungefär en tredjedel in, den slutar vara dålig. Men en bit, ungefär en tredjedel, in i första säsongen händer något. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på. “Agents of S.H.I.E.L.D.” börjar åtminstone hitta sin form här, eller i vilket fall en form, och blir acceptabel i ungefär en tredjedel till. Sedan blir den bra. Den blir riktigt medryckande.

Då är vi framme vid en av de tillfällen då serien korsar över med sina moderfilmer, eller framför allt får känna av effekterna. Efter “Captain America: The Winter Soldier” är inte mycket sig likt i Marvels cinematiska universum och det gäller i allra högsta grad S.H.I.E.L.D. Vilket leder till att serien genast blir mer oförutsägbar och spännande. En utveckling som fortsätter in i andra säsongen, med de element som blir viktiga där. 

Kvalitén från slutet av första säsongen och framåt är en dramatisk förbättring jämfört med de tidigaste avsnitten, och de (inklusive den acceptabla mittenbiten) känns i efterhand som en transportsträcka till Winter Soldier­effekten. Jag misstänker att seriens showrunners redan från början förhöll sig alldeles för kraftigt till den omställningen och därför inte klarade av att skapa något eget, som kunde stå för sig själv, innan dess. Det kan ha varit en brist att Joss Whedon, som förvisso var med och skapade serien (och regisserade första avsnittet) inte hade tid att närvara mer. För stor del av ansvaret lämnades helt enkelt i händerna på hans bror Jed och Maurissa Tancharoen. Duktiga men oerfarna. Eventuellt inte tillräckligt flexibla, åtminstone inledningsvis. 

Fast det blev ju som sagt var bättre. 

Ensemblen hade en del att leva upp till. Med Joss Whedon som medskapare är det lätt att hoppas på en sammansättning likt “Firefly”, vilket det inte är, men jag tycker gänget växer in i det. Brett Daltons Ward tog längst tid på sig men även han hittade det. Wards roll i teamet, muskler och taktik, är inte helt olika agent May. Även om hon är bättre på i stort sätt alla sätt och vis. May spelas med strikt förträfflighet av Ming­Na Wen, en gammal favorit från "Cityakutens" dagar. I takt med att de båda säsongerna gillar på känns hon också allt mer som både gruppens som seriens ryggrad, och jag gillar det. 

Jag var, främst under första säsongen, inte helsåld över Phil Coulsons roll i gruppen. Min kärlek till Clark Gregg och hans karaktär är stor men det var svårt att se honom så aktiv på fältet. Kändes knappt rätt, när teamet har militärt utbildad personal som är till för sådant. Jag tycker heller inte den respekt Nick Fury uppenbarligen och uttryckligen känner för Phil är trovärdigt uppbyggd. Det biten var, och är, svår att köpa. 

Å anda sidan accepterar jag, till skillnad från många andra, Skye. Chloe Bennet är inte fantastisk men absolut duglig och i rollen som den lagom mystiska Skye gör hon sällan eller aldrig bort sig. Jag fullkomligt älskar labb­duon Fitz­Simmons, det vill säga Jemma Simmons och Leo Fitz, charmigt gestaltade av Elizabeth Henstridge och Iain De Caestecker. Deras personkemi är absolut nödvändig för serien och som tur är fungerar den förbannat väl. 

Utöver den här kärntruppen händer förstås saker och ting, förhållanden förändras och personer tillkommer. Jag vill inte spoila för mycket men ändå nämna att sammansättningen som den ser ut en bit in i andra säsongen, är oerhört mycket bättre och mer intressant än i början. Som så mycket annat i "Agents of S.H.I.E.L.D" faller även ensemblen på plats med tiden. 

Det tål att tilläggas, att "Agents of S.H.I.E.L.D" inte nödvändigtvis tål en alltför noggrann granskning. Ens av mig. Men serien har gradvis blivit bättre, bara bättre, och har utvecklats till en pålitlig underhållning, som ofta fängslar och som vågar ta risker, och det är ta mig fan inte självklart ens i dagens positiva tv-klimat.