Alice i Underlandet 2010

Nu är det trots allt Tim Burton vi talar om och om det är något som är säkert med den baskerälskande regissören så är det att hans filmer är visuellt genomtänkta från första rutan till den sista. Det gäller naturligtvis även här och stundtals är hans vision av Lewis Carolls bisarra underland precis så fantastisk som man hade hoppats på.  Men ganska snabbt fylls bägaren (eller tekoppen) med smolk. Sällan har jag sett en film som är så proppfull med digitala effekter som verkligen känns...digitala. Jag kan faktiskt inte förstå hur den visuellt så pricksäkre Burton lät hela filmen dras igenom datorspelsfiltret till den höga grad som den ser ut att vara. Det är svårt att skaka av sig känslan av att man ser på en film som låtsas vara - och ser ut- som en fantastisk saga men känns som en vacker rad skärmsläckare.

Berättelsen då? Unga Alice bor i 1800-talets England och ska precis giftas bort mot sin vilja med en enastående pompös yngling när hon som av en slump trillar ned i ett hål och hamnar på en mycket märklig plats. Underlandet. Snart stiftar hon bekantskap med den ena underliga varelsen efter den andra: den galne hattmakaren (Johnny Depp), tvillingpojkarna Tweedledee och Tweddledum (Matt Lucas) och den leende katten (Stephen Fry) för att bara nämna några. Det dröjer inte länge förrän Alice är indragen i en bitter maktkamp mellan den genomonda röda drottningen (spelad av fru Burton, Helena Bonham-Carter) och hennes godhjärtade syster den vita drottningen (Anne Hathaway). Och plötsligt förvandlas Burtons surrealistiska skröna till en helt vanlig fantasyrulle om jakten på ett svärd och en fasansfullt elak drake.

Och det är här någonstans som "Alice i Underlandet" blir en besvikelse trots att den faktiskt gör en hel del rätt. Filmen känns allt mer och mer som bara yta och inget innehåll. Konstigt nog känns det mer som en vanlig Disneyrulle än något signerat Tim Burton och det kan knappast vara positivt i någon värld.

Det har pratats mycket om Johnny Depps tolkning av den galne hattmakaren och det är väl inget fel på honom, men ärligt talat är det inget speciellt att se på heller. Då är Helena Bonham-Carters sköna överspel som röda drottningen betydligt mer underhållande. Faktum är att så fort hennes digitalt uppsvällda huvud synd i bild så stjäl hon scenen på studs. Musiken är som vanligt signerad Danny Elfman och låter precis som du föreställer dig, det vill säga bra.

Så var hamnar vi till sist? Efter en gäspningsframkallande avslutning som är som lyft ur en medioker Narniafilm tycker jag att "Alice i Underlandet" är Burtons minst inspirerande film på ganska länge. Samtidigt var resan dit ganska underhållande och ett fåtal gånger riktigt rolig. Att se Burtons Disneyfilm är som att dricka en ljummen kopp Earl Grey. Gott för stunden, men bortglömd så fort sista droppen är urdrucken.