Älskade hundar 2000

Filmen utspelar sig i Mexico City och skildrar tre parallella berättelser som vävs ihop likt Quentin Tarantinos ”Pulp Fiction”, Paul Thomas Andersons ”Magnolia” och Robert Altmans ”Short Cuts”. Först följer vi karaktären Octavio (Gael García Bernal) som hamnar i trubbel på två fronter, dels i de hundhetsnings-kretsar som han rör sig i och dels eftersom han är förälskad i sin brors flickvän. I den andra av filmens berättelser är det tidningsmogulen Daniel (Álvaro Guerrero) som står i centrum och hans förhållande med supermodellen Valeria (Goya Toledo). När Valeria är involverad i en svår bilolycka vänds deras liv och förhållande upp och ner, något som förvärras ytterligare när deras hund Richie försvinner ner i ett hål i deras golv. Den tredje berättelsen introducerar en gammal, skäggig och kringvandrande man (Emilio Echevarría) som i själva verket är den vassa yrkesmördaren ”El Chivo”. Han har ett mörkt förflutet som plågar honom och bor tillsammans med sina många hundar i en övergiven lagerlokal.

Dessa tre berättelser vävs sömlöst ihop när en bilolycka på olika sätt påverkar alla i filmen, vissa mer än andra. Huvudkaraktärerna har också starka relationer till sina hundar, något som leder till riktigt otäcka situationer. Det är också här som filmens skarpaste vapen finns, i den makalöst detaljerade och välstrukturerade storyn. Guillermo Arriagas manus måste ha varit en rejäl utmaning för honom själv att skriva och för Iñárittu att filmatisera. Även om filmen går fram och tillbaka i tiden och mixar de tre berättelserna med varandra är det inga som helst problem att hänga med i svängarna, den är oerhört skickligt sammansatt.

Arriagas manus och Iñárittus regi hade varit noll om inte skådisarna levererat som de gör. Gael García Bernal, Álvaro Guererro och Goya Toledo är alla perfekt castade i sina roller, och efter att ha sett filmen har jag svårt att hitta svagheter någonstans i skådespeleriet. Vissa lyser dock starkare än andra, Emilio Echevarría är solklart den som spelar skjortan av resten. Hans rolltolkning känns så äkta, så sorgsen och så hjärtskärande att man bara häpnar. Det är också hans del av filmen som jag känner starkast för när jag tänker tillbaka på den, förmodligen mycket på grund av hans överjordiska och fullkomligt mästerliga skådespeleri.

Storheten med filmen ligger också mycket i det tekniska, i klippningen och kameraarbetet. Dessa två delar bidrar tillsammans till att ge ”Amores Perros” den energi och explosivitet som trycker över bröstet när man ser den. Den rappa och skickliga klippningen är ett bra komplement till det skitiga, gryniga och närgångna fotot. Precis som filmens karaktärer är kameran instabil och i ständig rörelse, mycket effektfullt. 

”Amores Perros” är kort sagt ingen trivsam fredagsfilm. Den kommer inte att ge dig billiga skämt eller konstanta lyckliga vändningar för att tvinga fram ett leende. Den kommer inte heller att underskatta dig eller dumförklara dig. Istället är det en skitig, blodig och svettig historia som spelas upp framför ögonen. Den hanterar jobbig och känslosam problematik med en säkerhet som är mycket sällsynt bland debutfilmer. ”Amores Perros” är en film som garanterat lämnar dig berörd.