The Amazing Spider-Man 2 2014
Synopsis
Info
Underhållande tvåa osar déjà vu
Även om jag hade svårt att se poängen med en reboot av en filmserie med endast fem år på nacken så fann jag "The Amazing Spider-Man" vara ett utmärkt superhjälteäventyr. Och ska man dra jämförelser med Sam Raimis trilogi så var det både snyggare, mindre fjantigt och intressantare karaktärer såväl som skådespelare.
Det sistnämnda har man uppgraderat i den här tvåan vars imponerande ensemble innehåller inte mindre än tre Oscarsvinnare (in your face, "Captain America: Winter Soldier"). Förutom att Andrew Garfield och Emma Stone lyckas överträffa sina insatser i första filmen så får vi Jamie Foxx och "Chronicle"-stjärnan Dane DeHaan som skurkar - två inte självklara men väldigt lyckade castingval.
Storyn är full av inte helt obekanta sidolinjer. Den av olika anledningar omöjliga kärlekshistorien med många "om" och "men". Den stackars osynliga nörden som med nyfunna superkrafter tar ut sin vrede på... ja, i stort sett alla. Giriga företagstyper som hugger varandra i ryggen. Sökandet efter sanning och identitet. Ja, det är lite av typen vi sett förut.
Men samtidigt är det sevärd serietidningsunderhållning som galant varvar action, humor, kärlek och t.o.m. lite lättsmält drama. Både vår titelhjälte och hans Gwen utvecklas men även nya rollfigurer får kött och blod. Specialeffekterna är läckra som väntat, fightscener effektiva och kärlekshistorien söt (att Garfield och Stone är ett par på riktigt bidrar med en särskilt laddad kemi). Det är en film som trots sin rejäla speltid aldrig blir tråkig.
Ska man klaga på något så är det en osande känsla av déjá vu. Trots att man ofta uppnår rätt känsla så går det inte att frånkomma det faktum att vi sett det mesta innan, inte bara i övriga "Spider-Man"-filmer utan hela superhjältegenren. Kanske är det inte så mycket själva filmens eget fel som att det börjar bli en allmän överdos av den trots allt rätt tunna typen av film.
Med allt som sker blir det även lite rörigt. Peter/Spider-Man ska rädda liv, stoppa bovar, få ordning på kärlekslivet, hålla sitt alter ego hemligt för faster och undersöka sanningen bakom föräldrarnas död - allt på samma gång! Sen finns skurkar, vissa samarbetar, vissa lurar varandra. Det blir lite för mycket när man mot slutet ska blanda in två - med resten av filmen icke-relaterade - flygplan på kollisionskurs. Konsekvensen blir att klippningen ibland känns aningen hetsig och slarvig.
Men trots mindre brister så uppnår filmen sitt syfte - att underhålla. Och en stark ensemble av begåvade skådespelare blåser liv i karaktärer som lätt skulle kunnat bli platta karikatyrer. Foxx och lysande stjärnskottet DeHaan är förstklassiga skurkar - den senare som Harry Osborne, som vi minns knappast gjordes rättvisa av James Franco i Sam Raimis filmer. Om man bara låtit Paul Giamatti fått lite mer än en cameo som The Rhino...