Another Happy Day 2011

Likt orkanerna i "Den perfekta stormen" drabbar medlemmarna i den stora tjocka släkten samman i mormors lanthus i Annapolis, där Lynns äldste son ska gifta sig. Känslomässigt instabila Lynn får mer än vad hon kan hantera, när hon förutom sina egna två söner - storebrorsan en pillerknaprare med Tourettes syndrom, lilebrorsan har lätt asperger och en videokamera som inte visar någon nåd - också måste ta itu med sin döende far, sin stränga mor, sina hånfullt skvallrande systrar, en oförstående exmake och hans ragata till fru, samt en självmordsbenägen dotter. 

Ett färgstarkt persongalleri, minst sagt, med en rollista som borde väcka avund hos de flesta regissörer. Starkast skiner en lagom sliten Ellen Barkin i en krävande huvudroll, Ezra Miller är otäckt bra som den ständigt fientlige mellansonen, och Demi Moore gör en klockren hagga som man bara älskar att hata. Regissören är framför allt generös mot de kvinnliga rollerna, som får stora, yviga känslor och gester att arbeta med. Något som påminner om en del mer kända filmer av François Ozon eller Pedro Almodóvar. 

Som nackdel bör samtidigt nämnas att kompetenta stjärnor som Thomas Haden Church, Ellen Burstyn eller Kate Bosworth sällan blir mer än platta,  om än lika välspelade, biroller. Men det är allt som allt en sjukt imponerande debut, om man tar i beräkning att Sam Levinson, blott 25 år, regidebuterar och har skrivit det prisvinnande manuset helt själv. En observant ung man som borde ha framtiden för sig, efter en såhär träffsäker och mångbottnad första film. 

Jag undrar samtidigt om Levinson inte tar i lite för mycket. Den två timmar långa känslokarusellen lämnar mig alldeles omtumlad och färdig. Det saknas en känsla av värme och hopp i den här familjebilden, vi matas på med en total overload av hemskheter som, utan de jämna doserna av svart humor, hade lätt blivit för mycket att hantera. Ett råd att följa för kommande projekt kunde vara att "less is more". 

Men gärna mer av Demi Moore.