Avatar 2009

Det var nästan oundvikligt. Först en bombmatta av pr och hajp som följdes av en lika oundviklig backlash. Sedan trillade de hyllande recensionerna in och förväntningarna steg åter till febriga nivåer. Vilken film kan leva upp till sådana förväntingar? Efter att ha upplevt "Avatar" i all dess tredimensionella ära kan jag konstatera att James Cameron har gjort årets audiovisuella spektakel i alla kategorier och är det någon film som verkligen ska ses på en bio med 3D-utrustning så är det den här. Men mästerverk? Nej, knappast.

Ni vet storyn. 150 år i framtiden har människan nått till den resursrika planeten Pandora. Det dröjer inte länge innan marinsoldater ledda av den skönt ondskefulle överste Quaritch (Stephen Lang), forskare med den godhjärtade Dr. Augustine i spetsen (Sigourney Weaver) och den slemmige bossen Selfridge (Giovanni Ribisi) sätter igång med att exploatera den orörda världen. Problemet är bara att de humanoida urinvånarna Na'vi har sin allra mest heliga plats på den plats där Pandoras mest värdefulla mineral finns. Och de vill inte flytta på sig.

Här kommer den delvis paralyserade före detta marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) in i bilden. Som av en slump blir han utvald att delta i avatarprogrammet och får chansen att styra en artificellt skapad Na'vi-kropp för att agera diplomat och spion bland urinvånarna. Han lyckas bättre än någon kunde ana, blir upptagen bland deras led och faller till och med för hövdingens dotter. Men det dröjer inte länge förrän hans lojalitet ställs på prov.

Efter en lite trevande start där Sully introduceras till en stel voiceover dröjer det inte länge innan planeten Pandora presenteras och allt bitar börjar falla på plats. När den otroligt vackra självlysande regnskogen får lov att breda ut sig framför våra ögon är det lätt att se vad Cameron menat med sin löften om att revolutionera filmmediet. Här kommer också den pånyttfödda 3d-tekniken äntligen till sin rätt. När kameran panorerar över det minutiöst renderade landskapet och växter och märkliga djur rör sig ur duken är det omöjligt att inte låta sig svepas med. Närvarokänslan är i det närmaste total. Att sedan de blåfärgade Na'Vi-folket mot förmodan faktiskt fungerar i sammanhanget är en oväntad bonus. I de trailers som florerat har de gett ett ganska platt intryck, men det är naturligtvis i det här sammanhanget de hör hemma. Animationen är faktiskt nästan så bra som utlovats och den gode Gollum får härmed anse sig brädad av de tre meter långa rymdalverna som är sprungna ur Camerons hjärna.

Därför är det synd att just Na'vi-folket bara är ett hopkok av allehande klichéer om den ädle vilden. En stor del av filmen skildrar de blåhudades naturromantiska tillvaro och det är här Camerons storslagna vision börjar få sprickor i fasaden. Soundtracket öser på med flöjter och pseduoafrikanska körer så fort de visar sig i bild och det blir ganska snabbt uppenbart att krutet är lagt på det visuella och inget annat. Missförstå mig inte, "Avatar" är aldrig i närheten av att vara tråkig. Men i filmens andra akt blir det stundtals för många vackra vyer och fokus på de godhjärtade urinvånarna på bekostnad av det vi egentligen vill se: James Cameron spränga saker i luften.

Nu är det trots allt actionfilmens gudfader vi pratar om, och det blir uppenbart i den storslagna sista timmen av filmen. Här staplas scener fyllda av fantastiskt iscensatta våldsfyrverkierer som etsar sig fast på hornhinnan på samma sätt som de i "Aliens" eller "Terminator 2". Människornas retrofuturistiska hoverskepp, jätterobotar och gigantiska svävare ser ut som den logiska fortsättningen på de fördömda marinsoldaterna i just "Aliens" och när de vänder vapnen mot naturen är det enda som saknas "Valkyriernas Marsch" i högtalarna. Det är årets i särklass snyggast skildrade batalj och här levererar Cameron som bara han kan göra.

Kommer "Avatar" att revolutionera filmbranschen? Det är tveksamt. Det här är ingen världsomvälvande bioupplevelse, bara en skönt storslagen sådan och ett imponerande argument för 3d-filmens vara. Att ingen kan dra en actionsvulstig slipsten som James Cameron visste vi redan. Om nu bara någon kunde ha haft vett att polera berättelsen några varv till hade det kunna bli det mästerverk som det länge siats om. Nu blev det inte riktigt så, men att det här är årets mest storslagna och visuellt briljanta actionfilm råder det ingen tvekan om.