Babel 2006

Alejandro González Iñárritu är en udda ras i filmvärldens kennelklubb. Hans första film ”Älskade hundar” blev en världssuccé och fick en Oscarsnominering trots att det råa och äkta tilltalet i början fick människor att lämna förhandsvisningarna. ”21 gram” trodde alla sedan sonika var en cool rulle om ett vitt pulver, men var istället en nattsvart misärskildring om döden. Det går med bästa vilja i världen inte att påstå att hans tredje film ”Babel” är en lättittad film. Tvärtom behövs det gott om koncentration och vakenhet för att riktigt dyka in i de två och en halv timma som Iñárritu serverar oss. Men den som försöker blir rikligt belönad.

Precis som i tidigare alster så är detta en fragmenterad historia som hoppar kronologiskt även om det inte är lika stora gap som i ”21 gram”. Filmen har sin början och sitt slut i ett telefonsamtal som visas från två olika perspektiv och sätter tonen för den form av misskommunikation som genomsyrar filmen.

Richard och Susan (Brad Pitt och Cate Blanchett) är på resa i Marocko för att lappa ihop sitt sargade äktenskap. På en busstur mitt i ökenlandskapet inträffar en tragedi som gör att de plötsligt inser hur ensamma de verkligen är. I San Diego förbereder sig mexikanska Amelia (Adriana Barraza) för att åka till sin sons bröllop över gränsen. Komplikationer gör att hon blir tvungen att plocka med sig de två amerikanska barn som hon är nanny till. Två muslimska pojkar leker med ett gevär som de ska skjuta schakaler med. I Japan är en dövstum flicka Chieko (Rinko Kikuchi) på en desperat jakt efter kärlek och bekräftelse.

Alla dessa historier blandas samman i en salt martini av manusförfattaren Guillermo Arriaga och även om det är rätt uppenbart hur det mest hänger ihop så har han återigen lyckats förmedla vardagliga personer i ovanliga situationer. Iñárritu är stilsäker och självklar i sin roll som guide i dessa mörka och tragiska historier. Han ger varje berättelse sitt speciella uttryck med kameravinklar och rörelse som fångar det rätta uttrycket för varje sekund. Framför allt isoleringen i ett japanskt disco är riktigt fräck, men samtidigt också en känslomässig bomb att bevittna.

Skådespelarna är i många fall oprövade kort men lyckas ändå förmedla en känsla som går rakt in i hjärtat. De två marockanska bröderna skulle kunna äta Haley Joel Osment och Dakota Fanning till frukost (Dakotas lillasyster Elle medverkar ironiskt nog). Rinko Kikuchi är hjärtskärande och närvarande, en skådis som likt Oksana Akinshina från ”Lilja 4-ever” har en förmåga att ta oss med till de allra mörkaste platserna utan att tappa fokus. En blivande stjärna. Tyngre namn som Cate Blanchett och Brad Pitt har inget emot att ta mindre framskjutna roller för att bidra till ensemblens helhet. Blanchett har kanske inte mer än 10 minuter utmed hela speltiden, men är precis som Iñárritu själv sagt ett utmärkt exempel på att ingen roll är liten, det är vad man gör med den. Den som överraskar mest är dock Brad Pitt i sitt livs roll hittills. Aldrig har han varit så naken, rå och osminkad som här. Fiaskoinsatsen i ”Troja” känns långt borta och frågan är om han snart inte kan ge sina barn en gyllene gubbe att leka med.

Liten kritik ska riktas mot att kronologin i filmen gör det lite väl uppenbart var allt ska sluta. Dessutom är den mexikanska nannyns beslut ibland rent sagt idiotiska vilket gör att skärpan försvinner och ett alltför osannolikt scenario aldrig riktigt får samma kraft som resten av filmen.

Iñárritu avslutar här sin trilogi av filmer som kretsar kring flera historier som på ett eller annat sätt hör ihop. ”Babel” är det starkaste kortet som inte väjer för mörkret och svärtan i de två tidigare delarna, men som också ingjuter åskådaren med hopp om förlåtelse och benådning. En fantastisk film. Men som sagt, en smula krävande.