Before Midnight 2013

Richard Linklater har mycket att leva upp till. De två första filmerna om Céline och Jesse, "Bara en natt" och "Bara en dag", har en trogen fan-skara som inte bara är kvalitetskrävande. De har dessutom väntat 9 år mellan varje film och byggt upp höga förväntningar och en attityd om inte låta någon sabba karaktärer de lärt känna under decennier. För det är ju inte så att det går att trösta sig med en annan 18-årig trilogi som väntar runt hörnet.

Men de behöver inte oroa sig. "Before Midnight" har både behållit essensen av Jesse och Célines egenskaper, samtidigt som de har fått utvecklas på ett absolut naturligt och trovärdigt sätt.

Det var alltså 9 år sedan vi såg Jesse och Céline i Paris. Deras liv hade tagit olika riktningar och en fortsättning på kärlekshistorien kändes till först omöjlig med Jesse boendes med fru och en son i USA och Céline i ett stadigt förhållande i Paris. Men kemin och de ordrika samtalen om allt mellan himmel och jord fanns fortfarande där, och filmen lämnade oss hängande med att Jesse inte verkade göra många ansatser till att försöka hinna med sitt plan tillbaka hem. 

Svaret till vad som hände får vi förstås i "Before Midnight" när vi möter de två tillsammans med ett par tvillingdöttrar. 

De gemensamma nämnarna från de två första filmerna återfinns även här. Konversationerna förstås - de underbara, underhållande, fräcka, djupa, intellektuella och sökande som är så speciella för dessa karaktärer. Promenaderna genom vackra omgivningar som tas in med kommentarer till dess historia får vi också, även om den grekiska övärlden får en aningen mindre och subtil roll än Wien och Paris hade.

Den största skillnaden är dock att en stor del av "Before Midnight" utspelar sig med andra än bara de två huvudrollerna, något som känns helt rätt med tanke på var de befinner sig i livet.

För det handlar inte bara om dem längre, utan de är en familj, och att bara sopa det under mattan för att den tredje filmen ska vara mer lik de andra två är ett misstag man smart nog inte begått.

Det är faktiskt med den nu 13-årige sonen filmen börjar. Jesse befinner sig på flygplatsen för att säga hejdå till honom efter att ha tillbringat 6 veckor av sommaren ihop. Det är charmigt hur Jesse, som vi är vana vid att se i djupa konversationer, får jobba hårt för att få sonen att svara mer än enstavigt på alla frågor.

Lite senare i filmen är det en lunch i en villa vid havet, där Céline och Jesse får sällskap av 6 andra personer, som får ta upp en stor del av filmen. Det lustiga är att karaktärerna fungerar precis lika bra i en gruppmiljö som de gör när det bara är de två.

Självklart finns det också långa stunder som de två får för sig själva. Men trots att omständigheterna anpassats för ett par kring 40 med barn så lyckas det välskrivna manuset dra ut just det där vi älskade hos Jesse och Céline - hans kontemplerande och charmiga, och hennes lite burdusa och emotionella - och bådas förkärlek till att driva med både sig själva och varandra. Det tar inte många minuter innan vi är lika förälskade i dem igen som de är i varandra.

Men filmen skyggar inte heller för att relationer går igenom kriser då och då när två personer ska dela på allt ansvar livet igenom. Det är förstås detta som är jobbigare att titta på och det finns stunder när jag undrar om Céline inte skrivits lite för irrationell, för jag kommer på mig själv med att tänka att Jesse måste ha en ängels tålamod för att kunna stå ut med de snabba kast och övertolkningar hon gör. Jag minns henne förstås som en smula känslig från de tidigare filmerna, men inte på denna nivå. Å andra sidan är det inte omöjligt att tänka att det är en egenskap som fått större proportioner i och med moderskap och en mångårig relation.

Ethan Hawke och Julie Delpy har precis som vid den andra filmen varit med och skrivit manus och påverkat sin dialog. Vid det här laget är de erfarna nog att bli ett med sina karaktärer på ett sätt som gör att det ser så lätt ut att man glömmer att det ligger arbete bakom. På samma sätt låter Linklater scenen i bilen filmas i en enda nästan 14 minuter lång tagning, full av repliker att komma ihåg. Men det är inte gjort för att imponera på oss med teknisk skicklighet, utan för att vi ska få känslan av hur skönt det är att bara hänga med med Jesse och Céline igen utan en massa klipp. Jag kan säga att det fungerar!