Black Swan 2010

Darren Aronofsky är en mästare på att få oss att känna obehag. Efter "Requiem for a Dream" som fick det att vända sig i magen på en och "The Wrestler" som fick en att vilja böla lyckas han med "Black Swan" nästla sig in i våra psyken och ta ett ordentligt grepp som släpper först efter att vi lämnat salongen.

Jag slås direkt av de totala motsatserna samtidigt som många paralleller kan dras mellan "Black Swan" och "The Wrestler". Medan Aronofskys förra film handlade om en man i en ytterst manlig sport som anses ligga lågt ner på den sociala stegen flyttas vi med "Black Swan" in i kulturens absoluta finrum och en värld där kvinnor dominerar. I fokus finns huvudpersonen som i båda fallen försöker räta ut sina liv men som sätter krokben för sig själv. Citatet från den senare filmen "Bara du står i din väg" skulle lika gärna kunna appliceras på Mickey Rourkes Randy The Ram.

Nina (Natalie Portman) är en lovande balettdansös som vigt sitt liv åt att bli bäst. När förra stjärnan Beth (Winona Ryder) falnar står Nina på tur för att bli nästa stora namn. Med huvudrollen i en alternativ version av Svansjön måste hon lära sig att båda dansa som den vita svanen (något hon alltid bemästrat) men att även ta sig an den svarta svanens passion och kraft (något som är mycket svårare för henne).

Med redan hög press på sig själv och nu ytterligare en utmaning samtidigt som hon misstänker att den nya dansaren Lilly (Mila Kunis från "That 70s Show") försöker sätta henne ur spel sjunker Nina längre in i sitt redan alarmerande tvångsbeteende som åtföljs av starka hallucinationer. Snart vet hon inte vad hon ska tro på och var gränsen går mellan verklighet och (mar)dröm.

Det mest slående med "Black Swan" är Natalie Portmans prestation. Jag har alltid respekterat henne som skådespelerska - det är svårt att göra annat efter att ha sett henne som barn i "Léon" - men hon har också valt många dussinfilmer där hon mest framstår som ointressant och mjäkig. Som den duktiga tjejen Nina känner man igen det sköra som hon brukar få fram i sina roller, men i förvandlingen till den svarta svanen sätter man popcornen i halsen. Det är så otroligt mäktigt och skrämmande på samma gång och Oscarssnacket går förstås för fulla muggar.

Det andra starka kortet är filmens konstnärlighet. Rent visuellt förförs vi av skuggor och ljus, musiken som även den är en variant av Tchaikovskys Svansjön fast delvis spelad baklänges är en stor hjälp i att ge oss den där obehagskänslan och dansnumren är både utsökta och intensiva.

Symboliken är svår att missa, så alla tänkare har ett par timmars njutning framför sig med att läsa in hur mycket av Ninas liv som återspeglas i baletten där hon har huvudrollen. Hur hon kämpar med sig själv för att ta sig an sin svarta sida utan att låta den förgöra henne.

Det finns dock ett par saker som jag är mindre imponerad av. Inte för att det gör filmen dålig - betyget är trots allt en fyra - bara något mindre fantastisk. Det är tyvärr svårt att skriva för mycket om de här aspekterna utan att avslöja sådant som man hellre upptäcker under filmens gång. Men jag kan ju säga att trots att drömscenerna och hallucinationerna fungerar perfekt för att skapa den psykologiska thriller-känsla som man eftersträvar så blir handlingen, och då menar jag det som sker i filmens verklighet, aningen ointressant.

Jag anar också att man vill att publiken läser in det ökade trycket på en ung ballerina som orsak till det som händer, men jag tycker inte riktigt att det håller. Ninas syner fanns där redan innan och det är egentligen ingen utomstående som ställer omåttligt hårda krav på henne. Även mamman (Barbara Hershey från "Hanna och hennes systrar") som man anar lever sin egen förlorade dansdröm genom Nina är omhändertagande och överöser henne med kärlek.

I slutändan tjänar "Black Swan" mer på att man inte försöker dra logiska paralleller med en verklighet vi kan relatera till. Det handlar i stort om en människas psyke och där finns inga speciella regler som måste följas. Tar vi istället till oss historien som den visas för oss, så som Nina upplever den, så tar sagan mer proportionerna av en grekisk tragedi. Här finns passion och svek, galenskap och skräck - och så förstås kampen vi för mot oss själva för att nå dit vi vill och samtidigt bli den vi vill vara. Och det är inget snack om att det är en intensiv upplevelse ni har framför er.