Blue Valentine 2010

Vad Oscarsjuryn har emot Ryan Gosling är förbryllande men det är uppenbart att ett rån av nominering skett. (Samma gäller Robert Duvalls prestation i "Get Low" men vilka nominerade som bör ryka är en diskussionsfråga.) Att Gosling, liksom i underskattade pärlan "Lars and the Real Girl", gör en järnstark rolltolkning verkar inte bita på Akademin som är mer intresserad av verklighetsbaserade kungar, bergsklättrare och Internetmiljonärer. Vanliga människor är helt enkelt inte lika spännande.

Men faktum kvarstår att trots många verklighetsbaserade filmer så är det sällan man ser filmer som känns äkta, sanna, realistiska. Det gör "Blue Valentine", en kärlekshistoria som följer ett förhållande från den stora förälskelsen vid första ögonkastet till det miserabla familjelivet ingen ville ha som mynnar ut i ett kärlekslöst, desperat försök att hålla lågan vid liv.

Dean (Gosling) och Cindy (Michelle Williams) bor med sin dotter i en trevlig villa där allt puttrar på lite halvlagom. Han är slapp målare, hon hårt arbetande sjuksköterska. När de försöker styra upp en romantisk kväll i försök att koppla bort vardagen och få lite kvalitetstid så gör sig minnena av hur de träffades bekanta och inblicken i känslor i som svalnat - och kanske försvunnit helt.

Filmen skiftar galant mellan både nu- och dåtid, även i stämning och stil (de båda delarna är filmade med olika kameror). Igenkänningsfaktorn är oroväckande hög när man ser, och känner, de fina stunderna i början när Cindy och Dean är unga, optimistiska och bekymmersfria människor med gott om kärlek att ösa över varandra för att sedan skifta till nutid där svartsjukegräl, oregelbundna arbetstider och ett sinande sexliv gjort sitt för att kyla de heta känslorna.

Många dialogscener är starkt improviserade och filmen känns ovanligt och befriande icke-teatralisk, speciellt i jämförelse med mer pompösa snyftfilmer om olycklig kärlek. Här finns inget uppsåt att beröra publiken med falska tårar och stråkar i bakgrunden. Det är en ärlig, realistisk film som känns.  Hjärtat hoppar lika glatt när Cindy steppar till Deans ukulelesolo som det gråter när Cindy känslokallt avvisar Deans romantiska uppvaktning.

Gosling och Williams har imponerande gått från mjäkiga tonårsroller i lättuggade TV-serier som "Young Hercules" och "Dawson's Creek" till att bli två av sin generations absolut bästa skådespelare. Deras karaktärer är rakt igenom trovärdiga och gripande. Inte tillräckligt intressanta för en Oscar men definitivt för att göra den här sevärda filmen en av de bästa i sin genre.