Bombay Dreams 2004

Drömmarna om Indien har också en given plats i den unga damens liv, Ebba är adopterad därifrån och längtar efter att få åka dit. Resan skjuts dock upp gång på gång av mamma Anita (som spelas av en otroligt duktig Sissela Kyle). När Ebba finner undangömda brev från sina biologiska mor händer det grejer. Ebba ska åka till Indien. Med Camilla. Utan att mamma vet.

Regissören Lena Koppel har gjort en otroligt härlig, positiv film som kompletterar och väger upp fjolårets mörka adoptionsdebatt. På ett långt mer nyanserat vis skildras adoption ur flera perspektiv med både humor och eftertanke. Bombay dreams är en film som får en att må bra. Redan när förtexterna börjar rulla blir man glad – det är snyggt och positivt.

Filmen bjuder sedan på ett gediget persongalleri med sköna, sammansatta karaktärer. Vi möter exempelvis Kurt, spelad av Peter Dalle. Kurt är stenhård simtränare med mottot ”hata vattnet, älska kaklet” tillika öm pappa som gör så gott han kan för att ensam uppfostra dottern Camilla. Camilla har klar designer-potential, ständigt stickandes eller syendes på något som hon inte riktigt vet vad det ska bli ”men visst är det fint?!”. Vi möter också tidigare nämnda Anita, som älskar sin dotter men styrs av sin rädsla när hon gömmer undan brev från dennas biologiska mamma.

Filmen är delvis inspelad i Bollywood och har sköna inslag av dans och medryckande musik. Det serveras skön, lite tonårsrelaterad humor, undertecknad skrattade högt och länge (för högt och för länge?) flera gånger under filmens gång. Samtidigt finns en allvarlig, diskuterande ton som skapar mening. En perfekt kombination enligt mig. Lika perfekt som den svensk-indiska fusionen.

Bombay dreams är en klart sevärd film – gå och se!