The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 2 2012

Bella som i slutet av förra filmen födde ett barn och på kuppen höll på att dö, räddades av Edward i sista sekund till en annan variant av liv och vaknar i denna, seriens sista del, upp som vampyr. De lyckliga tu har en liten välmående dotter och allt verkar frid och fröjd tills felaktig fakta om den lilla når "vampyrregeringen" Volturi som bestämmer sig för att göra något definitivt åt saken.

Den enda av de tidigare filmerna som står på egna ben är egentligen den första. De tre efterföljande var, med facit i hand, en enda lång velande transport fram till denna final, som visserligen inte heller den står sig utan stöd från framförallt ettan, men den är ändå en annan film, avsevärt mognare men också råare än sina föregångare.

Tacksamt är även att flera karaktärer har förändrats, om än inte lika drastiskt som Bella, men Jacob släpper sin besatthet eller i alla fall vänder den åt annat håll medan Edward slappnar av något, vilket är minst lika uppfriskande som att äntligen få se Bella som den starka och drivande figuren. Borta, nästan, är den glåmiga och lidande tonårstjejen som har ersatts av en ung och modig kvinna med kapacitet att skydda de flesta. 
Feministen i mig, som i ren protest tog kafferast medan resten av jag motvilligt men förtjust satt och myste, när killen ständigt räddade tjejen i första Twilight-filmen, fortsatte av samma anledning fika under del 2, 3 och 4 men kom alltså nu lätt hurrande tillbaka. 
Tyvärr blir det snabbt tjatigt att få följa Bellas stapplande ben som nyföding, då vi ju vid det här laget redan vet att de är snabba, starka och sugna på blod, gärna mänsklig sådan, varför vi inte behöver se allt igen, hur häftigt det än må vara att se henne springa ifrån mannen som tidigare burit henne längs samma stigar.

Något vi också får se är en liten revansch på den hyfsat, ur publiksynpunkt, trista bröllopsnatten från förra filmen och äntligen bjuds det nu på lite hud mot hud och närbilder på när saliv byter ägare. 
Trevligt så, tänker jag, men väntar fortsatt på lite annan aktion också och det börjar arta sig när Cullens till sist börjar mobilisera styrkorna inför Volturis ankomst. Jag är såld på sådana pådrag och älskar förestående kamper mellan gott och ont, fast det tar tid att samla trupperna (vampyrer borde kunna kommunicera på annat sätt, så de slapp sätta sig i bilen och köra hela tiden) och när de väl är samlade hinner vi inte riktigt bekanta oss med de nya (vissa vill vi inte bekanta oss med) innan det är dags för den stora striden som dock, visar det sig, är väl värd sin väntan. 
Det blir till sist riktigt spännande och det snötäckta fältet fylls på med varulvar och vampyrer med diverse olika förmågor och huvuden bokstavligen flyger åt alla håll. Det är rätt grafiskt, mycket överraskande och ingenstans har man sparat på krutet, vilket är precis vad jag hade hoppats på och får så ännu lite mera.

Med en otroligt häftig klimax räddas filmen från de många tröttare partierna och då den omöjliga kärleken som hela historien fram tills nu har byggt på, inte längre är omöjlig tar sagan därmed slut och gör så med den äran. 
Även om berättelsen haltar emellanåt och har sina luckor så är det hela väldigt snyggt förpackat med sådan charm att det är svårt att värja sig. När eftertexterna rullar sitter till och med undertecknad, som max skulle kunna titulera sig Twilight-light-fan, och gråter stora tårar. Om någon frågar varför, har jag inget bättre svar än att det var ju så fint! 
För det var det ju. Slutet med den blodiga bataljen är verkligen finfint och kommer inte göra något fan, light eller inte, besviket.