Bron till Terabitia 2007

Det finns ett ganska kasst skämt som jag älskar att dra:

- Varför finns det varken någon tiger eller drake i ”Crouching tiger, hidden dragon”? - Coz the tiger is crouching and the dragon is hidden…

Det är inte helt utan anledning jag kommer att tänka på det när jag ser ”Bron till Terabitia”. För på samma sätt ser jag varken bron eller Terabithia förrän långt in mot slutet. Men innan dess finns det lyckligtvis mycket annat intressant som fångar mitt intresse.

Jesse Aarons är en drömmare och en lovande liten konstnärssjäl. Han är också den enda killen bland fyra systrar, son till urfattiga föräldrar och mobbarnas favoritobjekt i skolan. Att vara snabbast i klassen ger inte heller mycket status, om man måste tävla i sin systers rosa skor. Och när en ny tjej börjar i hans klass har han inte ens kvar sina rekord – Leslie vinner över Jesse på löpbanan, och verkar till hans förtret duktigare, smartare och mer kreativ än honom på alla sätt. Men hon är också en utstött, och de två finner snabbt varann och blir vänner, särskilt när det visar sig att de bor grannar.

I skogen bortom floden skapar de sin hemliga plats, en tillflyktsort från vardagen, som bara de två känner till och där deras oändliga fantasi kan flöda fritt. Ja, här finns enorma troll och lurviga små monster. Men i leken finner vännerna också nytt självförtroende, något Jesse behöver för att kunna handskas med livets svårare stunder.

Att det här en ny film av ”Narnia”-studion Walden klargör man tydligt med stora bokstäver på filmaffischen, utan att nämna hur missvisande denna information faktiskt är. Barnfilmer följer ofta samma mall, de är fullproppade med talande djur och saknar ofta engagerande karaktärer och likheter med verkliga livet. ”Bron till Terabitia” bryter trenden. Det är ingen sockersöt, orealistisk Hollywoodfilm. Och jag är rädd att filmen är på tok för långsam för dagens av Disney hjärntvättade publik. Men det ska inte heller ses som ännu ett fantasyäventyr i drömlika miljöer. ”Bron till Terabithia” är något betydligt mer givande än så. Det är en gripande berättelse som inspirerar och berör allt det som är viktigt både under skolåren och i livet i allmänhet.

Kritikern inom mig vill ställa sig upp och protestera, mot ett repetitivt manus som inte räcker till för att fylla ut en långfilm. Men snubben på andra axeln vill mest täppa till den lille djävulen, för det var länge sen något så genuint känslosamt och tilltalande dök upp på biograferna. Man kan heller inte önska sig bättre huvudroller än Josh Hutcherson (”Rex – En räddare i nöden”) och AnnaSophia Robb (”The Reaping”), de senaste unga stjärnskotten som står redo att ta över när Dakota Fannings stjärna falnar – men skönast är nog ändå 7-åriga Bailee Madison som Jesses irriterande lillsyrra.

Det här är en fin, välspelad och stark historia, så pass att man gärna blundar för dess svagheter. Det är sällsynt att hitta en film som behandlar unga som snart vuxna. Ett mellanstadiedrama som jag själv gärna hade sett för sådär tio år sen. Och inte ett öga lämnas torrt.

ONÖDIGT VETANDE Bokförlagans författare Katherine Paterson fick Astrid Lindgrens Litteraturpris 2006.