The Incredible Burt Wonderstone 2013

Det är trollkarlstätt på filmduken i år. Först ut hade vi James Franco i "Oz the Great and Powerful" och lite senare i vår kommer Jesse Eisenberg i "Now You See Me". Men nu gäller det alltså rena flamskomedin "The Incredible Burt Wonderstone" med Steve Carell, Steve Buscemi och Jim Carrey i rollerna.

Burt var som barn en av de utstötta. Det är först när hans mamma ger honom en trollerilåda på födelsedagen som han hittar sitt kall, och även om de tuffa killarna tycker att Burt är lika mesig fortfarande lyckas han imponera på lika missanpassade astma- och allergisjuka Anton, och de två börjar en "magisk vänskap". Nu som vuxna har de en framgångsrik show i Las Vegas. Men Burt har blivit blasé på livet som rik kvinnotjusare och när den nyskapande och minst sagt vågade förmågan Steve Gray, med sitt program "Brain Rapist", dyker upp och imponerar på folket som trodde de sett allt, så börjar publiksiffrorna svika Burt och Anton.

Härpå följer osämja och sedan revansch på Steve Gray vars "magiska" trick mest går ut på att plåga sig själv på ett osmakligt sätt, som att hålla sig från att urinera under veckor eller sova på glödande kol en hel natt.

Det är omöjligt att inte se hur influerad "The Incredible Burt Wonderstone" är av yrkeskonkurrensen mellan det gamla och det nya i Will Ferrels "Blades of Glory" eller av samma skådis svallande hår, oförtrutna självförtroende och absurda flirtande i "Anchorman".

Men det blir aldrig något mer än en blek kopia av den sortens humor-rullar. Delvis för att det obskyra aldrig dras långt nog. Men framför allt för att det känns trött och platt och gammalt, och även om det finns roliga stunder så saknas de smarta lösningarna. Steve Grays karaktär hade kunnat göras så mycket mer av och hans trolleritrick hade kunnat tas till en ny, mer oväntad nivå. Nu känner jag mig inte det minsta underhållen av att han lyckats spärra upp ögonen under x antal dagar. Nej, om någon nu skulle hota Burts plats på tronen så hade jag velat se en mer genomtänkt figur.

Att vi som publik dessutom kastas mellan olika protagonister gör det hela ojämnt. Är det synd om Burt? Eller om Anton? Eller är det som så ofta bara det aktuella kärleksintresset till kvinna, Jane (Olivia Wilde), som är vettig? Carell hade behövt ge oss mer charm i sin tolkning för att vi skulle kunna stå ut med hans ego, men det är helt enkelt något som saknas.

Det är först när sista scenen dyker upp under eftertexterna, som man inser vad hade behövt bjuda på - riktigt absurda situationer som bjuder på manar till riktiga skratt. Det är synd att det inte sker förrän det hela är över.