The Hunger Games: Catching Fire 2013

Jag avslutade min recension av "The Hunger Games" (2012) med en förhoppning om att Woody Harrelsons blonderade och vildvuxna page skulle få ett fortsatt intressant liv i kommande uppföljare. Det går nu att konstatera att så är fallet. Ändå har, märker jag, nyhetens behag inför denna groteska surfperuk avtagit lite. Man upplever helt enkelt inte samma njutningsfulla chockverkan när man ställs inför den en andra gång.

Det går att säga något liknande om hela den postapokalyptiska värld där Katniss Everdeen på olika vis har det körigt. Kanske var övergången från ungdomsspänningsroman till film enklare med "The Hunger Games", vars enkla och lättfattliga premiss ju var själva de bestialiska spel där ungdomar slog ihjäl varandra i direktsändning. Handlingen var då upphängd kring detta på ett sätt som i jämförelse med "Catching Fire" kändes otvunget.

I uppföljaren är det som att mycket mer ska berättas under första halvan av filmen, innan själva actionbiten väl kan ta sin början, och både revolutionstemat, som för övrigt är helt bärande, och introducerandet av nya karaktärer känns ytligt och hattigt utfört. Symboliken med härmskrikan stannar till exempel här vid en visuell gimmick, medan den i boken har en djupare innebörd som förankras ordentligt i läsaren.

Ett annat misslyckande i filmatiseringen är att jag som tittare sympatiserar med Katniss kärleksvåndor enbart för att den trekant hon finner sig själv i bjuder på så urbota tråkiga alternativ. Att kalla filmversionerna av Katniss hungerspelsparter Peeta Mellark och den hunkige gruvarbetaren Gale Hawthorne för endimensionella pojkscouter är en underdrift. En liten, liten flisa av en moralisk gråskala kunde de väl ändå ha fått att dela på, sinsemellan? Som det är nu får Jennifer Lawrence gå loss med nyanser, tvivel och ett helt spektrum av känslor helt själv. Det gör hon för övrigt bra som vanligt.

När själva Spelen väl sätter igång tack vare oerhört godtyckliga händelsekedjor - det är klart att det ska Hungerspelas den här gången också - blir "Catching Fire" äntligen spännande. Då har den dittills inte varit direkt dålig, men heller inte lika angelägen eller nervig som sin föregångare. Donald Sutherlands genomruttne president utsätter via sin hejduk Plutarch Heavensebee (en dryg Philip Seymour Hoffman) den stackars Katniss och de övriga deltagarna i spelet för fasor av rent bibliska proportioner: Blixstormar, blodregn och ilskna babianflockar. Allt är skickligt skildrat, även om filmskaparna även denna gång kraftigt försummar att visa åskådarnas reaktioner på vad de ser i arenan och därmed går miste om tacksamma dramatiska effekter.

I kompensation för att inga bedårande små barn ska slaktas i Hungerspelen denna gång har man förresten istället sett till att slänga in en åttioårig tant i krigszonen. Det greppet känns lite som en upprepning av ett bekant tema, fast utan riktig udd. Ja, ungefär som filmen i helhet alltså. Men det kommer ju två till.