Changeling 2008

”Changeling” är en film som får mig att knyta näven. Hårt. Men det är bara bra att Eastwoods moderna berättelse om bortbytingen får känslor att ringla upp till ytan. Den elaka trollmodern är måhända utbytt mot en rutten poliskår och trollungen en mänsklig telning av diskutabel karaktär. Men den sörjande modern är evig. Hennes sökande är alla mödrars primala kamp för avkomman.

Eastwood spelar på känslosträngarna minst lika handfast som i ”Million Dollar Baby” och intet ens det mest garvade kritikeröga förblir torrt. Angelina Jolies gestaltning av Christine Collins är hudlös och skör – den kraftfulla supervampen anas enbart som falnande glöd från en svunnen cigarill.

Den dramatiska historien baseras på en sann berättelse om hur en ensam kvinna stod upp emot ett korrupt samhällssystem. En helgdag våren 1928 i Los Angeles tvingas den hårt arbetande mamman Christine Collins att arbeta övertid. Hon kysser sin nioårige son Walter farväl, i lycklig ovisshet att det är sista gången de ses. När hon kommer hem är huset tomt. Grannskapet likaså. Polisens spaningar efter pojken är förgäves.

Ändå tills den ansvarige utredaren Captain Jones under stort mediepådrag arrangerar en ”återförening” mellan mor och son. En förvirrad Christine tvingas låtsas att den främmande pojke hon möter upp är hennes egen och övertalas att ta hem honom ”på prov”. För Los Angeles kritiserade och korrumperade poliskår framstår hennes envisa hävdande att sonen fortfarande saknas som en krigsförklaring. Mrs Collins är ett hot som kommer att desarmeras med varje medel – för som Captain Jones säger: ”The policy is whatever we say it is”. Christine har dock en trägen bundsförvant i en pastor (John Malkovich) som upplyser folk om polisens illgärningar.

Michael Straczynskis manus fokuserar på rätt saker och låter Eastwood leverera känslorna – mycket tack vare en fantastisk rollbesättning. Skådespelarna känns mycket trovärdiga i filmens transparenta 20-talsmiljö – från birollernas good guys (geniala Amy Ryans och Michael Kellys tuffe vintagesnut) till skurkarna med hajtandat leende Jeffrey Donovan i spetsen som Captain Jones, polisens hale manipulatör och maktmissbrukare. En än mer spektakulär skurk är Jason Butler Harner vars obestämda leende och obsidianmörka ögon kommer att förfölja er. Ett namn att minnas framöver.

”Changeling” levererar tveklöst en av årets upplevelser, även om filmens sista minuter tappar kraft. Resten är nävar i ens solar plexus. Bland de bleka, fintonade 20-talsmiljöerna, bland all proper klädsel och välskriven dialog lurar den mest försåtliga grymheten – ett rättsystem som vänder sig mot en älskande mor. Poliser som förgriper sig på det samhälle som de ska skydda. Moralisk bankrutt.

Liksom förr regisserar Eastwood rakt och utan störande sidospår. Ett signum som välkomnas i all sin (förmodade) enkelhet. Här finns mer finstämda stunder som den oändligt rörande scenen på mentalsjukhuset då Amy Ryans nattfjäril offrar sin status quo för att minska trycket på Jolie. Ögonblicket av kvinnligt samförstånd får en att fundera på om Dirty Harry upptäckt feminismen på äldre dagar. Clintan har rentav komponerat filmens påträngande finstämda huvudtema. Regissörens uppenbara beundran för Christine Collins historiska mod och integritet får filmen att luta lätt åt glorifiering. Det är närmast oundvikligt. Men i skuggan av ljuset lurar ögonblicken då den välgjorda ytan perforeras av maktövergreppens fula tryne. Eastwood når fram och man knyter näven återigen.