Ciao Bella 2007

Det här med ungdomsfilmer är ett knepigt kapitel. Men ”Ciao Bella” är en mycket fin debut signerad regissören Mani Maserrat-Agah, som tillsammans med ”God morgon alla barn”-regissören Jens Jonsson har skapat en historia som egentligen kretsar kring två ord: nationalitet och identitet. Vad innebär orden och vad skiljer de egentligen åt?

Det börjar med 16-årige Mustafa Moradi från Lerum som ska på fotbollscup i Göteborg. Det är en internationell turnering och i synnerhet är det italienarna som fångar flickornas blickar. En av dessa flickor, Linnea, sitter i gräset och längtar efter en kille med stil, mod och brinnande passion. Hon granskar spelplanen och får plötsligt syn på Mustafa. Men är han svensk eller italienare, eller kanske till och med iranier? Det sistnämnda blir upptakten till förvillelser, infrielser och drömmar – en relation mellan två ungdomar som tror att de vet var de har varandra och som gör ”allt för kärleken”.

I en missvisande beskrivning om filmen stod det att läsa att den handlar om ”lögner och svek”. ”Ciao Bella” är något helt annat. Ur ett samhällsperspektiv är det en ytterst aktuell och intressant film som speglar hur vår nationalitet fjärmar oss från varandra. Hur Mustafa, som är iranier och har vad de i filmen kallar för ”turkmusch”, är uträknad från första början bland tjejerna. Hur kampen att passa in i ett samhälle tar kraft; Mustafa vill betraktas som svensk men befinner sig ofrånkomligen mellan två världar – i hemmet där alla pratar persiska och i det svenska fotbollslaget. Mustafa säger: ”Jag är inte iranier… och jag är inte svensk” och sammanfattar en mycket vanligt förekommande identitetslöshet. Och så träffar han Linnea som är svensk, men det enda hon vill göra är att fly till Italien; två världar möts även här.

Det debuterande produktionsteamet – såväl regissören som manusförfattaren är nya på området långfilm – lyser framförallt av viljan att inte hålla tillbaka utan att visa det äkta, rena och fysiska; flera utmanande och långa sexscener utspelas i ett omklädningsrum, Linnea är trots sin unga ålder sedan tidigare olyckligt gravid, killkompisen visar sig vara homosexuell osv. Och ibland blir det kaka på kaka, ja, men för det mesta är det en vacker kärlekshistoria med aktuell problematik som fram emot slutet gagnas av överexponerade ”Elvira Madigan”-bilder. Kärleken står som symbol för hoppet och nej, denna gång stör inte de faktiskt ofrånkomliga klyschorna. Istället gläds jag åt en film som är allvarlig och charmig på samma gång. En film som konstaterar att det inte är så mycket som skiljer oss åt, men framförallt att det som faktiskt är en skillnad inte spelar någon roll.