Cloud Atlas 2012

Alla har vi zappat mellan tv-kanalerna en lördagskväll utan att riktigt kunna bestämma oss för vilken film vi ska se och när "Blade Runner" avbryts för reklam hoppar vi tillbaka till "Master and Commander" en stund. Cloud Atlas fångar känslan av dessa lördagskvällar när ens rastlösa sinne inte kan låta bli att fingra på fjärrkontrollen, den enda skillnaden är att Tom Hanks är med i alla filmer och Halle Berry och Jim Broadbent och Hugo Weaving och Jim Sturgess och Doona Bae och Ben Whishaw, ja ni fattar...

"Cloud Atlas" är en sällsam film på många vis. Bara en sån sak som att tre regissörer delat registolen. Syskonen Wachowski (tidigare bröderna Wachowski) och Tom Tykwer har gemensamt tacklat David Mitchells "ofilmbara" roman från 2004 och om någon skulle klara det så var det väl just de, skaparna av "The Matrix" och tysken som visat att han knappast räds det ofilmbara när han gjorde doftbio av Patrick Süskinds "Parfymen".

Filmen består av sex sammanflätade historier ur olika eror och sträcker sig från 1800-talet hundratals år in i en postapokalyptisk framtid där Tom Hanks vaktar får och filosoferar om livet på märklig låtsasengelska. Skådespelarna intar roller av varierande magnitud i varje tidsålder men de mer centrala figurerna delar alla ett unikt födelsemärke som betecknar att de är reinkarnationer av samma själ. Halle Berry spelar en grävande journalist i 70-talets San Francisco, Tom Hanks en fåraherde i ett postapokalyptiskt Hawaii, Jim Broadbent en förläggare i samtida London, Doona Bae ett klonat restaurangbiträde i ett "Blade Runner"-inspirerat framtida Seoul, Jim Sturgess en advokat som seglar kring Nya Zeeland under 1800-talet och Ben Whishaw en kompositör som skriver "The Cloud Atlas Sextet" i 30-talets Belgien. En gåshudsframkallande sextett med överlappande solister som minner om filmens narrativa struktur.

Som en röd tråd genom episoderna går tankegångar om att människans primitiva natur är densamma i alla tider och hur vi alla kämpar mot förtryck och orättvisor av olika slag, nu som då. Varje berättelse är även i sin tur läst som bok, brev eller sedd som film av en karaktär i en annan tidsålder. Jojomensan, "Cloud Atlas" är ett hyperambitiöst narrativt pussel med över 1000 bitar, synd bara att det färdiga motivet inte känns mer belönande. För hur svulstig och hisnande den här episka sagan än må vara så tar den absurda omvägar till simpla slutsatser. Jag hade hellre sett att det saknades några bitar, så fantasin fick fylla i resten.

Likt "Mr. Nobody" känns "Cloud Atlas" som en tidsmaskin där shuffle-knappen fastnat intryckt och som kastar en mellan tid, rum och genre. Ena sekunden är det farsartad komedi på ett ålderdomshem som gäller, nästa stund dystopisk framtidsångest i sann "Matrix"-anda. Varje tidsålder har sin egen charm, Tom Hanks har olika form på sin näsa men Hugo Weavings hemska nuna är tidlös. Omväxlingen och omfattningen både hjälper och stjälper den här mastodontrullen, och tre timmar passerade förvånansvärt snabbt. Vi får en smula "Blade Runner", lite "Gökboet" och en bit "Apocalypto", och i sina stunder är filmen riktigt underhållande. Men helheten väger mer än summan av dess delar i en film där ingen historia känns tillräckligt stark för att stå på egna ben.

Låter man sig omslukas av dess helhet är filmen säkert en härlig flykt ur tid och rum. Men personligen fann jag det svårt när man hängde upp sig på filmens uppenbara brister som det stundtals bisarra sminket, hur de gett Jim Sturgess yellowface eller försökt få Doona Bae att se ut som en vit fräknig amerikan i 1800-talsklänning känns långsökt, unket och det ser förjävligt ut. Att sen se Hugo Weaving i kjol är förvisso kul, men jag ser inte riktigt poängen. Kanske har Lana fått fria händer, vad vet jag.

Det ska sägas att jag inte läst förlagan och inte heller dömer boken efter filmen. "Cloud Atlas" har formen av ett visionärt mästerverk, kostymgarderoben från en bättre Halloweenfest och ett himmelskt soundtrack. Visst är den en imponerande bedrift och jag lider med de stackare som klippte den. Men bara imponerande räcker inte, det gjorde det inte i "Tree of Life" heller. Långa stunder roades jag mest av att leka "hitta Hugh Grant" i de olika segmenten. Gladast blev jag när han dök upp som hästburen post-apokalyptisk kannibal. Precis som Tom Hanks fåraherde har en djävul på axeln (spelad av en Hugo Weaving i Grinchen-outfit) som viskar om andras falskhet så hade jag i perioder en liten djävul på biostolsryggen som viskade om hur allt snack om att vi är kosmiskt sammankopplade bara var pseudointellektuellt new age-dravel, och ibland var det svårt att slå dövörat till.

Jag vill att den här sortens episka sagor om livet, kärleken, döden och universum ska skaka om mig från grunden, att de ska öppna mina ögon för världen och att jag ska komma ut på andra sidan sneglandes på imbecillerna i popcornkön och tänka att jag vet något de inte vet, att jag är upplyst. Istället kom jag ut på andra sidan tre timmar senare, satte på mobilen och tänkte: Oj, är klockan så mycket?