Code Blue 2011

I detta holländska spända drama är Marian en ensam kvinna i fyrtioårsåldern, en sjuksköterska som lagt sitt liv åt sidan för patienterna på sjukhusen hon jobbat på. Hon ger de döende tröst, en sista kontakt med en varm kropp, och ibland är det även Marian som ger dem knuffen över till andra sidan. När hon en kväll från sin lägenhet bevittnar en brutal våldtäkt, är det startskotten för den oförutsägbara händelsekedja som leder henne att konfrontera sina egna begravda känslor och sin närhetstörst.

För oss är det, från första början, en tyst poetisk skildring vi leds in i. Inte helt tyst, här finns dialog och musik och sorl i bakgrunden, men dialogen är sparsmakad och känns ofta ljudlös. Det är en väldigt återhållen berättarstil, ett passande ackompanjemang till Marians hårt hållna känsloband, och när det väl är dags för klimax, för känslors utbrott, blir effekten naturligtvis så mycket starkare.

Bien de Moor gör ett strålande jobb i att gestalta Marians kamp, vare sig den tar plats inuti eller ges uttryck utanpå, ensam i lägenheten eller när hon förföljer en man på bussen eller när hon vill ha han som delade bevittnandet av våldtäkten med henne. Han, Lars Eidinger, var nästan lika okänd för mig — av en slump såg jag honom på stockholms filmfestival i utmärkta, lagom ruggiga, "Hell" bara några dagar tidigare — och nästan lika bra. En stillsam karaktär med obehagligt drag. Eller kanske är det mer mänskligt än obehagligt.

"Code Blue" är skriven och regisserad av Urszula Antoniak, en annan kvinna (och jag ber om ursäkt för upprepningen, Holland är uppenbarligen ett land vars filmutbud jag absolut behöver förkovra mig i) som gått mig förbi. Det är synd, för denna hennes senaste är kanske inte vad man skulle kalla kommersiell och mainstream, men det är ett oerhört intressant verk som vittnar om en filmskapare värd att kolla närmare. Jag älskade dessutom fotot, mörkt och förebådande, sterilt till och med, utan att för den sakens skull vara sjukhusvitt. Vilket skulle kunna vara en risk när så mycket av filmen utspelas på ett sjukhus. Vilket skulle kunna vara ett aktivt val. Men Antoniaks val här är, liksom mycket annat i filmen, mycket mer givande än så.