Coriolanus 2012

Herr Fiennes fick en rejäl utmaning när han tog sig an Shakespeares klassiska tragedi, om den romerske soldaten Caius Martius ”Coriolanus” som blir en krigshjälte bland maktens elit, men hatad av folket. Ralph Fiennes spelar själv huvudrollen och har placerat hela berättelsen i en modern kontext. Det är uppror i Rom. Folket demonstrerar mot makten, bilder som skulle kunna vara hämtade från vilken dagstidning som helst i dessa revolutionstider.  Gerard Butler spelar ledaren för rebellerna som kämpar mot makten i Rom och han är Coriolanus svurna fiende.

Så vad är då problemen med filmen? Som sagt, för mycket av det mesta ger tyvärr ingen bra helhet. Frågan är om Ralph Fiennes vill att det ska vara en actionfilm eller en psykologisk thriller. Första halvtimmen är det våld, våld och mer våld. Visst, vi förstår att Coriolanus ska etableras som den mest hänsynslösa krigshjälten någonsin, men när det blir ett frosseri i blod och stympade kroppsdelar är det inte kul för någon. 

Ralph Fiennes har gjort flera bra rollprestationer i sitt liv, det här är dock inte en av dem. Nej, det här är faktiskt vad man skulle kunna kalla överspel, åtminstone då och då. Han flippar varannan minut och hur många liter saliv han gjorde av med under inspelningen vågar jag knappt tänka på. Han lär ha behövt vätskeersättning efteråt i alla fall. Coriolanus personlighet blir väldigt platt och när han plötsligt vid något enstaka tillfälle visar andra känslor än hat så tror man helt enkelt inte på honom. 

Det är alltid ett problem när man inte kan lägga sina sympatier hos någon. En fascistisk våldsman som sätter stoltheten framför allt? Nej tack. Demonstranterna som kämpar för folkets rättigheter, men som aldrig får något ordentligt ansikte? Inte där heller. Och Gerard Butlers rebelledare? Nja, han kan faktiskt hellre hålla sig till kärleksfilmerna.

Det finns en relation som är intressant och det är den mellan Coriolanus och hans mamma, spelad av Vanessa Redgrave. Hon är för övrigt den som lyser mest i filmen och som gör ett utmärkt jobb med sin rolltolkning. En ljusglimt i en annars långtråkig härva. Mammans makt över sin son och hur hon försöker påverka honom med olika medel – här börjar det faktiskt likna ett psykologiskt drama.

Som sagt, Ralph Fiennes har inte gjort det lätt för sig. "Coriolanus" är inte ett av Shakespeares mest händelserika dramer och det märks i filmen. Dialogscenerna blir utdragna och tråkiga. Två timmar känns som nästan det dubbla. Att använda sig av Shakespeares originalspråk är förstås även det en prövning och lättar tyvärr inte upp tristessen i det här fallet.

Något som fungerar bättre är den moderna miljön och fotot. Den som har sett ”The Hurt Locker” lär känna igen känslan av krigszon. Fotografen Barry Ackroyd har satt sin prägel på båda filmerna och vi minns ju att han Oscarsnominerades för sin insats i Kathryn Bigelows film. Även här har han skapat en känsla av desperation med sitt foto. En av ljuspunkter i filmen. Tyvärr räcker det inte så långt som säkert både biopubliken och Ralph Fiennes hade önskat.