Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel 2012

En sann filmälskare vet vem Roger Corman är. Trots det har han inga stora, klassiska titlar på CV:et och förutom hederspriset på fjolårets Oscarsgala aldrig varit i närheten av några finare filmstatyetter. Trots det har han gjort över 400 filmer och samarbetat med namn som Nicholson, Martin Scorsese, Robert De Niro, Ron Howard och Francis ford Coppola tidigt i deras karriärer.

Nicholson berättar hur Corman höll hans karriär vid liv under de första tio åren, hur han skäms för vissa av deras projekt men ändå börjar gråta berörd över sin kärlek till filmskaparen. Många, inklusive Scorsese berättar hur de funnit sig överraskade av hur mannen bakom filmer om hårdkokta gangster, monster och mördare är en sådan lågmäld och vänligt sinnad man – vilket han sannerligen är.

När filmen börjar producerar Corman en – vad som verkar vara – helkass B-skräckis som heter ”Dinoshark” (och handlar om vad det låter som). Precis som när han började sin karriär på 50-talet så är det extremt låg budget och begränsade resurser som gäller. Och precis däri ligger charmen med Corman och hans verk – det finns så mycket kärlek för filmskapandet.

Vi får höra historier om hur han blir blåst på att göra ”Easy Rider”, hur hans enda försök till seriös film (”Hetsaren”, med då samhällsprovocerande rasistiskt tema) nästan blir bannlyst och hur hans karriär dalar när Steven Spielberg och George Lucas tar över biograferna med sina flådiga storbudgetfilmer. Han säger själv i en intervju hur skandalöst det är att man lägger ner så många miljoner på en film när det samtidigt finns så många samhällsproblem i världen. Själv kunde han trots allt göra ett tiotal filmer på ett år för nästan inga pengar alls.

Filmen om Corman är ett måste för någon det minsta intresserad av film. Han vågade sticka med våldsamma exploitationrullar i en tid där ungdomsfilm bestod av en vimsig Andy Hardy och han var en uppfinningsrik ingenjör i filmskapandet som aldrig lät begränsade resurser stå i vägen (veteranen Dick Miller berättar hur han fick så många roller i en tidig film att det slutade med att han sköt sig själv i en scen).

Det är mycket roligt och underhållande (särskilt filmklippen från ett dussintal av alla hans fåniga B-filmer) men även smått tragiskt om hur han utnyttjats och glömts bort i Hollywood. Men det är fascinerande och inte minst även inspirerande, om en av filmvärldens största underdogs som med näbbar och klor håller sig kvar.