Trubbel i paradiset 2009

Jon Favreau och Vince Vaughn har båda på sina egna håll begränsat med erfarenhet av manusskrivande - och resultatet har inte varit särskilt lyckat. Att de nu försöker ihop gör ingen skillnad. Tanken, att skildra par som redan träffats för länge sen och nu stött på problem är lovansvärd, men som Vaughns tidigare "The Breakup" bevisat, är det ingen garanterad framgång bara för att man går ifrån mallen och visar att kärlek kan vara jobbigt också.

De fyra paren presenteras ett efter ett. Dave (Vaughn) och Ronnie (Malin Åkerman) har en gullig familj men tiden räcker inte riktigt till. Shane (Faizon Love) är nyseparerad och försöker roa sig med yngre kvinnor för att få tillbaka självkänslan. Joey (Favreau) och Lucy (Kristin Davis) tillbringar tiden med att aningen skälla på varandra eller lustfyllt spana in nya erövringar. Till slut är det Cynthia (Kristen Bell) och Jason (Jason Bateman) som drar ihop gruppen genom att under en knäppt välorganiserad Powerpointpresentation tala om att de funderar på att skilja sig. Som sista utväg vill de gå på speciell parterapi på Bora Bora, men de har bara råd om alla fyra paren åker.

Redan här känner man hur krystat ihopsatt storyn är. Shane har visat sig utfattig och Dave kan absolut inte ta ledigt från jobbet, men ändå åker de alla iväg för att kompisarna, som verkar vara de mest välbärgade i gruppen, inte har råd.

På Bora Bora visar det sig snabbt att till skillnad från vad de trodde, så måste alla delta i paraktiviteterna. Och hos terapeuterna kommer förstås alla problemen, som paren tidigare inte velat låtsas om, fram.

"Trubbel i Paradiset" hade kunnat göras till en allvarligare film med aningen tragisk humor - för det vi får se är ju flera av paren falla isär. Men istället väljer skaparna att köra med skamlöst publikfrier. Det ska vara lätt till skratten och det görs på ett så övertydligt sätt med så lång uppbyggnad att det är svårt att tycka det är roligt när skämten väl kommer.

Vaughn har helt klart mest talang för komedi i gänget och framför allt är det hans ansiktsuttryck och inflikade kommentarer som är roliga. Bateman har en del scener, men blir otroligt jobbig ju längre filmen går, Favreau porträtterar mest en sorgligt pervers gubbe och kvinnorna får väldigt lite tid att visa några personlighetsdrag alls. Medan männen står längst fram och försöker vara lustiga fungerar de mest som rekvisita för att, med ledsna miner, visa hur dåliga förhållandena är.

Undantaget är Kristin Davis som nästan är lika aktivt otrohetssökande som sin man, vilket faktiskt känns skönt. Annars hade det bara varit en gäng offer till kvinnor. Tyvärr så ges hon ingen möjlighet att göra det på ett snyggt sätt här för in slänger de en riktig karikatyr till "snygging" - den mest uppumpade och babianliknande av yogainstruktörer som av någon anledning gärna juckar mot sina kvinnliga deltagare.

Hade man inte fattat det tidigare så står det klart då, att det här är en riktig grabbrulle. Alla de kvinnliga skådisarna ser mer eller mindre perfekta ut, något vi får se tidigt när det panoreras mellan deras bikiniklädda kroppar. I samma panorering visas männens blekfeta och boxershortsklädda uppenbarelser. Att tjejerna dessutom berövats på sina personligheter gör ju inte saken bättre. Till och med Daves och Ronnies förhållande som man gillar förstörs av det klyshiga i att hon försöker få honom att bry sig om heminredning.

På just den här punkten ska sägas att filmen hämtar sig en aning mot slutet. Till exempel får Cynthia till slut nog med kontrollerande Jason. Men i det stora hela är det här ett flamsigt och fördummande försök till komedi.