Damsels in Distress 2012

Indieregissören Whit Stillman debuterade på 90-talet med Oscarsnominerade ”Metropolitan” och gjorde senast prisbelönade ”The Last Days of Disco” – för 13 år sedan. Nu gör han oväntat comeback med en, kanske ännu mer oväntat, tonårskomedi om en grupp pretentiösa tjejer på ett universitet med övertygelsen att de kan förändra – och förbättra – världen.

Med smått psykotiska Violet (Greta Gerwig) som ledare tar de sig an nyanlända studenten Lily (Analeigh Lipton) för att guida henne på skolan och skydda henne från fel typer av folk. Lilys nya vänner är dock inga baktalande, bitchiga översittare utan snarare förvirrade, världsfrånvända och fast i gammalmodiga perspektiv som smittat av sig på beteende, språk och inte minst kläder. Men när Violets kille bedrar henne raseras hennes värld.

Vid första anblick är det lätt att se ”Damsels in Distress” som en nästa generations svar på ”Clueless” och ”Mean Girls”. Här finns den puckade tjejen (spelad av bedårande debutanten Carrie MacLemore), en krass syn på tonårsbeteende (inklusive självmord), dråpliga parodier på hormonella studentbröder och rapp dialog med några saftigt giftiga one-liners.

Men samtidigt är det en ganska udda, kufig och originell typ av tonårskomedi som både lyfter och blir lite av dess fall. Här finns några riktigt kul scener och detaljer, som att tjejgruppen försöker rädda deprimerade självmordskandidater (de flesta överlever eftersom de hoppar från två våningar) med ett hjälpcenter där de (intill skylten ”Come on, it’s not that bad”) serverar munkar och lär ut steppdans.

Det är även befriande att man övergett de vanliga bitchfighterna och intrigerna för mer vänligt sinnade (om än ganska svårtillgängliga) karaktärer och en härligt nostalgisk 50-stalsstämning, som inte lär gå hem hos den lite yngre ”Twilight”-publiken men är kul för de som känner igen den styltiga dialogen, den drömmande ljussättningen, de på gränsen till överspel intensiva skådespelarna och inte minst det avslutande musikalnumret.

Det är långt ifrån allt som fungerar. Vi lär aldrig känna huvudkaraktärerna Lily eller Violet på djupet – den ena förvandlas till en osympatisk karikatyr medan den andra förblir en konstig knäppis. Många vad som verkar uttänkta symboler, som amerikanskan som låtsas vara brittisk eller pojkvännen som inte kan urskilja färger, faller platt liksom vissa skämt. Det saknas en poäng och i en ojämn kombination av komedi och drama offras tyvärr tempot.

Men det är fortfarande en intressant, stundtals riktigt kul och – faktiskt – sevärd film som vinner poäng i att våga vara annorlunda och bidra med en lite udda syn på ungdomar och kvinnovärderingar, istället för den vanliga, gamla polerade ”90210”-dramatiken. Och fantastiska Gerwig, som tidigare stulit scener som birollsaktris i mer eller mindre lättglömda komedier, går på högvarv och förtjänar om någon ett ordentligt genombrott ögonaböj.