The Dark Knight 2008

Gothams väktare är tillbaka och han är efterlängtad i en stad som brinner av vansinne och kaos. Men lever the "The Dark Knight" – Heath Ledgers sista färdiga roll och Nolans regi upp till sin hype? Under den spännande och brutala heistscen som utgör filmens intro – en clownmaskerad liga rånar stadens maffiabank på stålar - förs vi in i Gothams state of affairs.

 Maffian har härjat fritt länge nog och stadens poliskår förbereder sig för att slå till där det gör mest ont och beröva DEN från alla finansiella tillgångar. För att lyckas med planen tar polischefen Jim Gordon (Gary Oldman) sin vana trogen hjälp av Batman (uppumpade Christian Bale). Central i handlingen är också den omutlige åklagaren Harvey Dent, en energisk idealist, fast besluten att rensa gatorna från kriminella och orädd för vilka konsekvenser det får för honom personligen. Deras gemensamma ansträngningar blir framgångsrika och pressar gangstrarna till desperata åtgärder.

 De vänder sig till den rubbade mördarclown som precis bestulit dem med hopp om att han kan lösa deras problem. Jokern föreslår en deal – mot utbyte av hälften av maffians stålar ska han eliminera Batman. Gotham blir på nolltid förvandlad till hans egen lekplats och förvridna avbild – individer väljs ut och dödas på måfå eller i syfte att komma åt måltavlorna Batman och Dent. För att lyckas skydda stadens civila tvingas Bruce Wayne konfrontera sina egna gränser och ställa sig frågan hur mycket han är beredd att offra för att fortsätta bekämpa brott. Batman måste polera alla sina sinnen och utnyttja den moderna teknologi han har att tillgå för att inte hamna i bakvattnet av sin motståndare vars intelligens tillåter iskallt beräknande planering, galenskapen till trots.

Det överraskande med "The Dark Knight" är dess fokus. Filmens egentliga huvudperson blir Harvey Dent – den vanlige mannen som gör extraordinära saker genom sitt mod och fasta vilja att förbättra världen. Aaron Eckhart är nyanserad och spelar honom med närvaro och energi – en hjälte som är mänsklig, en man som inte är utan brister men vars passion gör honom lika farlig för stadens kriminella som någonsin Batman. Vid hans sida står Maggie Gyllenhaal i rollen som Dents assistent och flickvän Rachel Dawes (hon dejtade Wayne i förra filmen) – en roll som Gyllenhaal förlänar med långt större kvaliteter än de dekorativa men nollställda damer som Bruce Wayne kurtiserar vanligtvis förmår.

Mot Dents idealism ställs Jokerns ödeläggelse. Snart inser vi att de rättrådiga för en futil kamp i en värld där smutsen alltid letar sig in. Ledgers sista färdiga roll visar hans potential. Skådespelaren gick in i Jokern fysiskt och känslomässigt– en slags sadomasochistisk method acting - och återuppfann en oberäknelig skurk som inte kan skämtas bort. Tillsammans har Nolan och Ledger förstått att konceptet Jokern inte kan ha en bakgrund. Han är det kaos som inte låter sig fångas, antitesen till varje plan eller berättelse. Det gör honom till det ultimata hotet.

Trots att han är överglänst i den film där han formellt ska vara huvudroll gör Bale inget dåligt jobb. Ser man tillbaka på serien är han den skådespelare som bäst bär upp den svarta manteln. En naturligt auktoritär alfahanne med charm och ett stort stråk mörker som lurar under den välpolerade ytan – det mörker som krävs för att rensa Gotham från avskum. Baksidor? Att filmen bortsett från Rachel Dawes verkar kliniskt befriad från kvinnor är inget jag tänker hugga på – det här är trots allt pojkrumsfantasins förlovade land. Den hade kunnat kapas en kvart – det känns som om regissören varit mycket generös med att ge sina skådespelare gott om speltid. Morgan Freeman och Michael Caine levererar exakt den typ av roller vi är vana att se dem göra. Batman på sin monsterhoj snuddar på gränsen till komik. Dessutom känns den bortbrända ansiktshalvan på den nye superskurk som föds fram under filmens gång inte så väl genomförd.

Det har länge flämtats över vilken fantastisk nytändning "Batman Begins" var för den trötte gamle trotjänaren. En hyllningskör jag inte stämt in i. Men medan den förra filmen kändes som kvasifilosofiskt fluff utan spänningsmoment höjer "The Dark Knight" både puls och kvalitet. Med sina 2,5 timme är den ingen lättviktare, men den ihållande spänningen, vändningarna och de inspirerade gestaltningarna håller en fastnaglad till slutet.

Man kan inte heller annat än kapitulera för den benhårda konsekvens som Nolan behandlar sitt material – i hans främsta fokus är det psykologiska spelet och de moraliska konsekvenserna av maktpolitik, personlig moral och mest intressant av allt – gränsen för när en individ bryts ner, när en god man låter sig kuvas av sitt inre mörker. Under den färden levererar han både action, intriger och inspirerade rolltolkningar av sina skådespelare. Starkast brinner Jokerns blinda vansinne, ett dramaturgiskt fulländat dödsfall som skakar om och en hisnande uppgörelse bland vanliga människor ombord på två skepp fullastade med sprängdeg.