Den gröna cykeln 2012

I Saudiarabien är det förbjudet för en vuxen kvinna att synas ute på gatan utan heltäckande klädsel, det är inte tillåtet för henne att köra bil och även kollektivtrafik bör undvikas. Där får inte heller en liten flicka cykla.

Wadjda är 10 år. Hennes bästa kompis Abdalla har en cykel och hon vill också ha en. För att tjäna ihop pengar till att köpa en fin grön som hon sett i affären, ställer hon upp i en tävling där den som reciterar koranen bäst vinner en summa pengar.

Mycket fokus är på barnen och det är som alltid befriande att se barn vara barn, också när det är under andra omständigheter än de vi är vana att se dem i. Wadjda springer ikapp med Abdalla, de leker och han tar hennes slöja och kastar upp den i luften. De skrattar och busar, är kompisar, glada barn och det finns inget ojämlikt dem emellan. Än.

Samtidigt får vi i bakgrunden se och uppleva en klyfta mellan männen och kvinnorna som genomsyrar allt. Mannen har rättigheter, han är någon medan kvinnan är hans.

Under tiden som Wadjda drömmer om cykeln kämpar hennes mamma med att övertyga pappan om att inte ta sig en andra fru. Hon lagar god mat åt honom och hans kompisar som inte får se henne varför hon lämnar brickan utanför rummet och knackar på så maken kan komma och hämta in den. Efteråt äter hon och dottern resterna. Det är orättvist och jag blir många gånger arg, men eftersom de uppenbara och fullständig oacceptabla missförhållandena är så osentimentalt skildrade trubbas kanske inte min ilska direkt av så mycket som övergår i något annat, vilket också förstärks när jag inser att ingen tycker synd om sig. Varken Wadjda som ständigt tvingas in i ledet under skolans auktoritära förtryck eller hennes mamma, en stark kvinna, som anpassat sig med de flesta andra till traditionerna (som alltså inte alltid är av godo) och utan självömkan finns det faktiskt hopp om förändring!

Filmen är den första långfilmen helt filmad i Saudiarabien och Haifaa Al-Mansour är den första kvinnan att regissera där. Hennes skildring av sin vardag är utan bitterhet, hon är inte ute efter hämnd, att straffa någon, utmåla männen som skurkar eller kvinnorna som offer, hon vill helt enkelt upplysa om hur det är och om att möjlighet till annat finns - om man vill.

Med tanke på att biografer är förbjudna och att kvinnor alltså inte bör synas ute på gatorna är det bara av den anledningen rätt otroligt att filmen blivit till. Än mer att den dessutom blivit så bra. Det finns några scener där skådespeleriet inte riktigt känns övertygande, som att agerandet är aningen tillrättalagt, skådisarna gör som regissören säger åt dem att göra, men det är små svackor i en annars väldigt välspelad och äkta uppvisning av en värld och ett samhälle där drömmen om en cykel symboliserar det fundamentala i kampen om jämlikhet.

"Den gröna cykeln" är inte märkvärdig, men däremot mycket värdig. Den är bra berättad, fint fotad och viktig utan att försöka vara det. Se den!