Divergent 2014

I ett framtida Chicago har människor efter ett förödande krig bosatt sig bakom ett enormt stängsel. De är strikt uppdelade efter personlighet och förmåga i olika falanger med så lite kontakt med de andra som möjligt. Detta för att till varje pris bevara freden dem emellan. Alla får vid 16 år fyllda välja sin egen tillhörighet. Ett test ska ledsaga beslutet och när det är taget finns ingen återvändo.

Beatrice "Tris" Prior är uppvuxen bland de Osjälviska, men får på sin testdag veta att hon är avvikande (divergent) och inte kan sättas i fack. En sådan person är ett hot mot det rådande systemet och måste utfrysas, alternativt dödas. Och en jakt efter dem är under upptakt. Hon får oväntad hjälp från sin nya vän Four som också han verkar bära på en hemlighet.

"Divergent" handlar om den fria viljan som ett hot mot individen i ett större och viktigare sammanhang och om att stoppa människor i fack för den stora massans bekvämlighet. 
Såklart som sig bör i den här subgenren om unga vackra vuxna som slåss för sin rätt att vara sig själva, ligger en hel del fokus på romansen mellan Tris och Four. Tyvärr dröjer det rätt länge innan den på allvar börjar spira och även om småtjejerna i publiken verkar nöjda med ögonkast och lätta beröringar, hade undertecknad tant velat ha mer kärlek och mindre slagsmål i det inledande skedet.

Det är det som överhuvudtaget är filmens största problem enligt mig, att den inte riktigt tillåts börja. Jag väntar på något som inte kommer och sedan väntar jag lite till. 
Det springs, tränas, boxas, kastas knivar och hoppas på och av tåg i en evighet och visst är dessa partier intensiva, väldigt actionfyllda och aldrig tråkiga, men också väldigt mycket bara det, på bekostnad av att leverera någon egentlig storyinformation.

Jag kan förstå att man måste presentera hela idén, skådeplatsen och alla karaktärer i en ny saga som denna, men det ska helst ske i själva historiens utveckling och inte i ett förlängt extra avsnitt i filmen. Nåväl, till sist kommer det igång och när det gör det blir det också fortsatt underhållande. 
Speciellt kul är det såklart att även här (liksom till exempel i "Hunger Games") får den kvinnliga hjältinnan lysa lite extra. Och som Shailene Woodley lyser! Hon är mycket trovärdig som den vilsna men modiga Tris och jag tror verkligen på henne. Kemin till Theo James som Four är dessutom på många sätt behållningen i filmen även om just den delen gärna alltså hade fått ta mer plats. James är lite äldre än den genomsnittlige förste älskaren i liknande tonårshormonella rullar och det tillför en viss mognad även i den övriga berättelsen.

Kate Winslet (som jag älskar) spelar den ondsinta Jeanine i det Kloka gardet men är inte så mycket annat än bara elak. Ungefär på samma sätt som Jodie Foster slösades bort i "Elysium". Winslet gör absolut sin karaktär rättvisa men tyvärr är den väl platt för att på allvar kunna göras något mer med.

Målgruppen för "Divergent" är framförallt tonårstjejer och i biosalongen under förhandsvisningen har jag ett par bredvid mig som varken kan sitta stilla eller hålla tyst av upphetsning. Det är lätt störande men också lite charmigt och lockar därför även fram 14-åringen i mig, vilket är bra, då det stundvis lätt annars kunde ha känts lite väl fånigt. 
Fast vadå. Tonåring eller inte. Filmen är från start väldigt läcker och som sagt extremt fartfylld och för att förföras av de hettande känslorna på duken, finns egentligen ingen övre åldersgräns.