Django Unchained 2012

Kombinationen Tarantino och vilda västern kunde inte bli mer rätt. Vilken annan genre är så späckad av snygga "shoot-outs" och träffsäkra one-liners levererade med precision från hästryggen av hjältar så coola att det fullkomligen osar om dem...

Inte konstigt att mästerregissören har haft den här filmen i tankarna i många, många år. Inte heller konstigt att när han började skriva om en slav som blev fri och började ge sig efter vita plantageägare, att han valde att placera stora delar av berättelsen i en western-miljö istället för i de mer klassiska sydstaterna.

Django (Jamie Foxx) blir köpt av Dr King Schultz (Christoph Waltz), en tandläkare som numera försörjer sig som Bounty Hunter. Django kan nämligen identifiera ett par män som Schultz är på jakt efter, något Schultz motvilligt vill utnyttja innan han ger Django sin frihet tillbaka. 

Django har dock sin egna kamp att föra, att återförenas med sin fru Broomhilda (Kerry Washington) efter att de båda sålts till olika slavägare som straff för ett rymningsförsök. Så småningom leder det handlingen till plantagen Candie Land, ägd av grymme Calvin Candie (Leonardo DiCaprio).

Om man urskiljningslöst vill ha ihjäl en massa personer på film och gärna vill att publiken applåderar när det händer så gäller det att välja rätt inramning. Efter att ha massakrerat nazister i "Inglorious Basterds" låter här Tarantino de lika solklara slavhandlarna bli offer. Och de går åt i drivor i "Django Unchained", regissörens allra blodigaste film hittills.

Men även om det inte går att undvika att lägga märke till den tjocka röda vätskan som sprutar åt alla håll, så är det faktiskt humorn som är det mest utmärkande med "Django Unchained". Jag vill nämligen påstå att det inte bara är hans våldsammaste utan även hans roligaste hittills.

De långa, invecklade dialogutläggningarna känner man mer igen från "Pulp Fiction" än något av Tarantinos övriga verk. Att briljanta Christoph Waltz dessutom är på hjältesidan denna gång gör att han får vara komisk istället för genom-ond. Även om det inte är någon Oscarsroll han gör denna gång så är humorn han levererar lika träffsäker som Djangos pistolkulor riktade mot de vita slavägarna.

Det är inte lätt att axla skurkmanteln efter Waltz uppvisning i "Inglourious Basterds". Denna gång faller uppdraget framför allt på Leonardo DiCaprio. Jag säger 'framför allt' för han är inte den enda boven i dramat och det innebär att hans King Candie inte blir riktigt lika minnesvärd som Hans Landa. Men inget ont i det. "Django Unchained" är en annan typ av film och upprepningar av det slaget skulle vara helt onödiga. DiCaprio ger sig istället in i rollen med helt ny energi utan att snegla bakåt. Resultatet blir en helt ny karaktär att gilla och som resten av filmen blir det ett till mestadels komiskt tillskott.

Djangos karaktär är istället coolheten personifierad när han väl kommer igång. Bara synen av en svart man som rider istället för att gå i kedjor är tillräckligt för de flesta  - svarta som vita - för att kippa efter andan. Tänk er då hur de reagerar när denna före detta slav talar om för dem, utan att skräda på orden, vart skåpet ska stå. Att ge denna "cowboy" snygga solbrillor var förstås inte så mycket ett val som ett måste.

Är det något som gör att "Django Unchained" inte riktigt når upp till mina personliga Tarantino-favoriter - nämnda ovan ("Kill Bill"-serien var jag aldrig över-förtjust i) så är det balansen mellan humor och våld. "Pulp Fiction" gjorde detta på ett sätt ingen annan film riktigt lyckats med, och "Inglorious Basterds" lät komiken stå tillbaka lite för att anta en något seriösare ton. Här blir det däremot slapstick- och Apatow-nivå och även om det är kul så är det också på gränsen till jönsigt ibland och det tar mig ur handlingen en smula.

Men Tarantino mer än väger upp för detta lilla tillkortakommande. Här finns bland annat en grymt snygg cameo av Franco Nero som spelade titelrollen i Sergio Corbuccis westernrulle "Django" från 1966. Här finns fantastiska Samuel L. Jackson som scenstjälande slavägarälskande Stephen. Och här finns tillräckligt mycket dialog värd att citera för att man ska behöva se om filmen minst ett par gånger för att kunna hänga med i snacket. Helt enkelt - Tarantino håller sig kvar på toppen!