Dolt hot 2005

När jag gick till biografen för att se pressvisningen av ”Dolt hot” kom jag att tänka på att det enda som jag kände till om Michael Haneke var att han hade regisserat ”Pianisten” (som inte skall förväxlas med Polanskis film med samma titel), baserad på en bok som skrevs av förra årets Nobelpristagare i litteratur, Elfriede Jelinek. Denna film har jag undvikit efter att ha hört flera bekanta, som inte räds det kontroversiella, berätta att filmen var för mycket för till och med dem. Denna vetskap, blandad med det faktum att jag upplever fransk film i regel vara sevärd, att Binoche brukar välja bra filmer och att ”Dolt hot” låter som titeln på en thriller av det slag som brukar visas på TV3 någon vardagskväll, medförde att mina känslor inför denna film var blandade.

Georges Laurent (Daniel Auteuil) och Anne (Juliette Binoche) är sådär typiskt intellektuella som folk brukar vara på film. Han leder framgångsrikt ett litterärt TV-program, i vilket man diskuterar litteratur och författare som den genomsnittliga läsaren knappt hört talas om, än mindre läst. Hon arbetar på ett fint bokförlag. Tillsammans håller de regelbundet kulturella middagsbjudningar för sina vänner. ”Dolt hot” inleds med att de båda makarna tittar på en videokassett, som någon placerat utanför deras ytterdörr, och ser att denne någon filmat deras hus och rutiner. Denna kassett får uppföljare, som överlämnas tillsammans med teckningar som i bästa fall skulle kunna uppfattas som konstiga och i värsta fall som hotfulla. Eftersom polisen inte vill hjälpa till (då ju ingen begått något olagligt), tar Georges saken i egna händer. Och sen går det som det brukar gå när man börjar rota i skumma saker och inte vill konfronteras med det man hittat. Det finns två saker som karaktäriserar denna film, den är långsam och den är mycket tyst. Många scener är långa (klippen lyser med sin frånvaro) och många av dessa är i sin tur, på ytan, relativt tomma på handling. Men konstigt nog blir det aldrig tråkigt, utan man blir snarare hypnotiserad av det stilla tempot och följer fascinerat handlingen (vilket får mig att undra om jag inte missat något genom att undvika Hanekes filmer, den i början nämnda ”Pianisten” vill jag dock fortfarande inte se), även om det finns vissa scener som regissören gärna kunde ha klippt bort. Jag kan dock tänka mig att ”Dolt hot” inte är lämplig att se om man är lite eftermiddagssömnig, då filmen är mycket lågmäld ljudmässigt. Vissa scener är så tysta att man kan höra folk andas, gurgla och svälja. Detta är i sin tur effektfullt då man blir så van vid tystnaden att man hoppar till varje gång någon höjer rösten. ”Dolt hot” är i högsta grad en thriller. Dess spänning byggs skickligt upp (även om även detta sker långsamt) och under filmens avslutande scener sitter man på helspänn och väntar otåligt på att regissören skall lämna förklaringar till vem av karaktärerna som gjort vad och varför. Men man får vänta förgäves, för någon sådan stund dyker aldrig upp. Filmen slutar utan att ha besvarat frågorna den väckte under handlingens gång. När eftertexterna rullade, försökte jag dämpa min irritation över detta genom att tänka på att det för en gångs skull kunde vara skönt med en film, i vilken det vi serverades inte var färdigttuggat. Men jag lyckades sådär med detta. För har man suttit och undrat i nästan två timmar, vill man förmodligen ha ett svar. Hursomhelst, det underlättar om man inte ser denna film ensam, då man efter visningen med största sannolikhet kommer vilja att ha någon att diskutera filmen med. För man bör se denna film, då den är mycket snygg, effektfull och framförallt otäck. Även om särskilt det senare i högsta grad är subjektivt.