Dom över död man 2012

Senast vi fick en långfilm från Jan Troell var för fyra år sedan, då "Maria Larssons eviga ögonblick" svepte med sig både kritiker och publik i en högljudd lavin av guldbaggar och lovord. 

Förväntningarna och förhoppningarna på nästa Troell-projekt är givetvis alltid gigantiska, så hade det varit också om han inte hade gjort en enda film sedan "Här har du ditt liv", eller sedan "Nybyggarna" - här kan man egentligen föra in valfri titel ur den omfattande produktionen - och så ska det vara.

"Dom över död man" behandlar precis som "Hamsun" en historisk gestalt vars senare liv kom att kretsa kring andra världskriget och Nazi-Tysklands monstrositeter, men den väsentliga skillnaden att religionshistorikern och publicisten Torgny Segerstedt är känd för eftervärlden som en kompromisslös motståndare till Tredje Riket. Från 1933 och fram till sin död, som sånär sammanföll med krigsslutet, polemiserade han oförtröttligt och med sylvass penna mot nazismen och alla dess yttringar.

Filmen tar vid när Segerstedt i egenskap av chefredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) just tar sina första svingar mot den nyligen tillträdde rikskanslern, i form av en klassisk text vars kontenta var att "Hitler är en förolämpning". När Göring i en berömd brevväxling genast bannar den svenska regeringen för Segerstedts hållning blir den forne akademikern än mer stridsvillig. "Det förefaller, som herr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket." En sådan attityd hos en tongivande skribent var givetvis obekväm för dem vars främsta intressen låg i att hålla en neutral svensk linje i kriget.

Att rädslan för att Sverige skulle bli indraget på grund av Segerstedts penna var högst påtaglig i de ledande skikten framgick inte minst när självaste konungen beviljade audiens enkom för att ge skribenten en åthutning. Vid det laget har Segerstedts goda relationer med bland annat statsminister Per-Albin Hansson börjat knaka betänkligt i fogarna. Han vek inte ned sig för någon - en del kommentatorer har påtalat att det också skulle innebära ett sorts karriärsjälvmord.

"Dom över död man" är som intressantast när den skildrar hur det svenska etablissemanget vänder sig emot Segerstedt, eftersom det faktiska tyska hotet, låt vara att det var verkligt och mycket skrämmande, inte kan skildras genom så mycket annat än dialogscener och upprepade journalfilmsbilder av Hitler i talarstolen eller marscherande tyska trupper.

Annars fokuserar Troell på Segerstedts privatliv, där hans charmerande okuvlighet gjorde honom populär hos många kvinnor, men där han också tycks ha varit benägen att bli uttråkad på dem, och som ett resultat av detta, mycket kall. Danske Jesper Christensen i huvudrollen förmedlar kyla, intelligens och mycket annat, i stora delar förblir han ett mysterium snarare än kraftfull och stridbar. Jag hade personligen gärna fått en tydligare bild av den högerliberale Torgny Segerstedts allmänna politiska hållning i relation till nazisthatet, men det är rimligt att tänka sig att en sådan fokus hade tyngt ned framställningen mer än nödvändigt (Det bör tilläggas att detta är den första pressvisning som undertecknad har varit på där det snarkades i salongen). Och här hade snarare behövts en dos vitalitet.