Oslo 31 augusti 2011

Att låta en film utspela sig under en begränsad tid är ofta ett effektivt dramaturgiskt grepp. Regissören gör en överenskommelse med publiken som förstår att vi inte kommer att se en händelse- eller personlighetsutveckling á la "Forrest Gump", "Benjamin Button" eller "Citizen Kane". Tvärtom förtätas handlingen när den utspelas under en dag, en vecka eller några timmar. Små, små händelser som vi i episka filmer kanske inte ens reflekterar över, kan här få stor dramatisk betydelse. Denna effekt upplevs flera gånger och fungerar mycket väl i Joachim Triers "Oslo 31 augusti". 

Från tidigt morgonljus, genom dagen, via natten och till en ny morgon, från första filmruta till sista, följer vi Anders. Han är 34 år och bor på ett behandlingshem för missbrukare och ska snart slussas ut i samhället igen. En del i processen är att söka arbete och just den 31 augusti får han permission för att bege sig till Oslo och en jobbintervju. Innan han ens sätter sig i taxin in till stan har vi sett honom på morgonen vid en tjärn i skogen i färd med att fylla fickorna med sten och sedan slänga sig i det mörka vattnet. Självmordsförsöket misslyckas – det hade blivit en mycket kort film annars – men anslaget skapar en nerv, vi förstår att det här är en vilsen själ som kan välja vilken riktning som helst i livet, upp, ner, framåt, döden. 

Under dagen passar Anders på att träffa några av sina vänner och det är i mötet med dem vi lär känna honom och hans bakgrund bit för bit. Det framgår efter hand att Anders kommer från mycket stadgade förhållanden, att hans föräldrar kämpar och satsar på honom, att han har goda vänner som inte missbrukar och under arbetsintervjun på det hippa månadsmagasinet, att han både har talang är intelligent och verbal. Så hur kunde det gå så fel, hur kunde han börja med alkohol och sedan tunga droger? Med det stora stödet från omgivningen, varför kommer han inte bara tillbaka och tar tag i sitt liv? Frågorna är många, vissa besvaras, andra får vi läsa in själva. Men en orsak till den höga tröskel Anders upplever mellan honom och resten av det soldränkta Oslo denna perfekta sensommardag, kan bero på den dubbla skammen han tycks uppleva. Att misslyckas och hamna snett i livet är en sak, att misslyckas och hamna snett när du har alla förutsättningar för att hamna rätt, kan vara extra kämpigt. 

Joachim Trier – ja, han är avlägset släkt med Lars von Trier – håller filmen i ett tajt grepp centrerat runt Anders, men gör även små avstickare. På ett kafé iakttar Anders de andra gästerna och vi får ta del av deras konversationer i ett kollage. Ibland hakar kameran på någon och vi får följa med dem ända hem där de packar upp maten ur kassarna. Dessa avstickare är som symboler för vardagen, livet, det som Anders har så svårt att ta sig tillbaka till. Det är också de små vardagliga betraktelserna som får stor mening i en film som utspelar sig under en begränsad tid. Det är ett fint balanserat drama, mycket välspelat av Anders Danielsen Lie i huvudrollen, som stundtals är mörkt, men även bjuder på hopp och ljusning. Idag är det många som frågar om regissören är släkt med Lars von Trier, om några filmer är det nog Lars som kommer att få frågan om han inte är släkt med Joachim Trier.