Ett öga rött 2007

En filmatisering av Jonas Hassen Khemiris succéroman ”Ett Öga Rött” har varit oundviklig, och förväntningarna är höga. Nu är filmen här, och i registolen sitter Dalarnas Tim Burton, debutanten Daniel Wallentin.

I filmen möter vi Halim (debutanten Youssef Skhayri), vars värld kastas omkull när hans mamma dör efter plågsamma omständigheter. Halims pappa (Hassan Brijany) vill genast att han och Halim ska flytta ifrån förorten, för att starta ett nytt och bättre liv i innerstan. Sakta men säkert inser Halim att någonting är galet, när pappan vägrar prata arabiska, börjar lyssna på Ulf Lundell och käkar surströmming. Halim får nys om att regeringen har börjat ”svennifiera” alla invandrare, och Halim ser det som sin uppgift att stoppa det.

”Ett öga rött” skiftar känslolägen hela tiden, och ibland tyvärr i kvalité. I början av filmen möts vi av ett spektakulärt dansnummer, och allt känns kanon. Sen övergår filmens första akt i en rätt så tramsig och spretig film, där vi bjuds t.ex. på tjockisskämt som inte går hem någonstans, och kulturkrockar med sill och ABBA. Men ju längre vi kommer in i Halims tankar, ju längre hans kamp mot Sverige tar honom, desto mer går ”Ett öga rött” från att vara en halvmedioker komedi till ett gripande drama med ett väl lyckat resultat.

Filmen går i land så fort regissören Daniel Wallentin tar fasta på filmens allvarliga tema, utan att dribbla bort sig själv bland massa skämt. Den är som bäst när Halim blir helt manisk i sin ilska mot Sverige, och tar ut den på allt och alla som för honom symboliserar invandrarfientligheten. I de stunderna ser man vilken potential Daniel Wallentin har för att verkligen ta tag i och skaka om filmsverige.

Även om inte manusets struktur sitter alla gånger, lyckas ”Ett öga rött” med två saker filmen igenom. Det första är dess visuella stil. Fotografen Ari Willey målar filmen i ohyggligt läckra färger, och ”Ett öga rött” vågar tänka stort i sina bilder. Wallentin känns som en modern sagoberättare, och det är just sagoelementen som filmen lyckas bäst med. Det andra är skådespelarna. Filmen är både välspelad, och skådespelarna har mycket bra dialog att röra sig med, och dessa går i varandra som knäppta händer. Youssef Skhayri bär filmen på sina axlar helt utan problem, och är närmast en naturbegåvning. Det är nog lätt att spela över med en så annorlunda karaktär som Halim, men Skhayri kör sitt race, och övertygar med alla olika känslor. Bäst är det när han har scener emot Hassan Brijany, och det slår nästan gnistor - Brijany har aldrig varit bättre. På andra hörn ser vi talanger som Anwar Albayati, som visdomskvinnan Dalanda; och Marcus von Plenker-Tind i en helgjuten insats som mobbaren Hristo.

Trots en slirig inledning lyckas ”Ett öga rött” mer än väl. Filmen kan kännas lite ojämn, men det är en bagatell. De sista tjugo minuterna räddar de svagare partierna, och man går därifrån mycket nöjd. Hjärnan säger 3,5, men hjärtat sägen en fyra. Det känns mycket mer romantiskt att lyssna på sin inre röst. ”Ett öga rött” är sprudlande underhållning med gripande scener. Jag tror Daniel Wallentin är här för att stanna.