Fargo 1996

Jerry Lundegaard (William H. Macy) är en familjefar från Minnesota som jobbar som bilförsäljare. Jerry är i desperat behov av pengar och efter att i flera försök misslyckats med att låna pengar från sin välbärgade svärfar - som behandlar honom som en idiot – åker han till Fargo för att leja nollorna Carl och Gaear (Steve Buscemi och Peter Stormare) för att utföra en enligt honom själv "genomtänkt plan". Planen, som ska göra honom fri från sina pengaproblem, är att Carl och Gaear ska kidnappa Jerrys fru för att sedan pressa hans svärfar på 80 000 dollar, en summa som de sedan ska dela. Mer än så går inte att berätta utan att avslöja något, men vi vet ju vad en plan som presenteras i första akten måste leda till.

Som alltid med bröderna Coen bjuds vi på en mängd originella karaktärer. Hatten av för det! Men den största elogen går till skådespelarna som alla lyckas tolka sina karaktärer på bästa sätt. Frances McDormands tolkning av den obändige och gravida polisen Marge Gunderson gav henne en Oscar för bästa kvinnliga skådespelare. McDormands repliker är av den enklare typen och består ofta av kortfattade meningar som slutar på "Yah", men trots det lyckas hon med sin prestation att förmedla en känsla av både allvar och humor som gör att vi verkligen bryr oss vad om som händer med henne.

Steve Buscemis och Peter Stormares biroller Carl och Gaear står för filmens roligaste dialoger. Stormares hänsynslöse karaktär menar allvar när han frågar Carl ”Where is pancakes house?”.

Den rolltolkning som jag ändå gillar mest är William H. Macys av Jerry Lundegaard. Rollen som den desperate familjefadern är utan tvekan en rollprestation värd att beundra. Macy levererar desperation, kärlek och har ett ständigt gråt i halsen som genomtränger och berör den mest svårpåverkades hjärta. Man tycker verkligen synd om honom, samtidigt som man måste hata honom för det han gör mot sin fru.

"Fargo" utspelar sig i vinter och redan från första scenen skapar bröderna Coen en känsla av kyla och tystnad. De har inte använt sig av mycket musik och har istället fokuserat på att skapa en melankolisk stämning och det lyckas de verkligen med. I den första scenen får vi höra filmens soundtrack och det är egentligen den enda musik vi hör hela filmen igenom. Soundtracket, som är komponerat av Carter Burwell, är bland det bästa jag hört och passar perfekt till filmens tema.

Det som gör att "Fargo" tillslut landar på fyra är att det finns scener (t.ex. de med Mike Yanagita) som känns överflödiga och ibland helt irrelevanta för filmens handling. Resultatet blir att filmen kan bli för seg och oengagerande. Men det råder ingen tvekan om att "Fargo" är en ytterst vacker thriller som är ett måste för alla filmfanatikers.