Four Lions 2010

En liten grupp brittiska muslimer har beslutat sig för att bli självmordsbombare, och "Four Lions" följer deras väg från planering och utbildning till utförande. Om det ändå vore så enkelt, ty våra radikala vänner är mer bombade än blivande bombare och vägen kantas av fler problem än en moské två kvarter från två före detta höghus.

Visningen på Stockholm filmfestival introducerades av (till min oförställda förtjusning) av Morris själv. Han berättar att bakgrunden till filmen var just klantiga terrorister, inkompentena radikaler, därifrån kom idén och researchen hittade mer. På ett sätt tror jag det hjälpte mig att uppskatta filmen mer, att få det satt i sammanhang, att veta att det kan gå till såhär. Även de mesta absurda situationerna blir verkighetsförankrade. Inte för att humorn är överdriven, tacksamt nog blir det aldrig slapstick (även om det är fallande nära vid några tillfällen), och det känns alltid äkta. Det är sprunget ur karaktärerna.

Bäst är Riz Ahmed i rollen som Omar, gruppens ledare (åtminstone försöker han vara det), som verkar vara den ende av dem med en gnutta kompetens. Kompetens som dras ner av vad jag antar är lojalitet till de andra. Vad som höjer Omar som karaktär, är dessutom hemmalivet, ett lysande exempel på den absurda realismen som genomsyrar filmen. Fruns stöd till sin make, hon är fullt medveten om hans självmordsplaner och finns utan att tvivla vid hans sida (hon visar t o m mindre tvivel än vad Omar själv någonsin gör), känns så väldigt främmande för oss, för mig, men jag misstänker att det är en väldigt vardaglig version av något som händer på många platser.

Chris Morris intygade att reaktionerna mot "Four Lions" inte har varit hotfulla, att finansieringen inte varit svår av religiösa skäl, att filmen faktiskt inte fått ett mottagande man kan vänta sig av det kontroversiella ämnet. Samtidigt är det onekligen kontroversiellt och ofta vet man inte riktigt om man ska skratta eller rysa. Det här blir alltmer sant mot slutet, då komiken rör vid tragik allt oftare och slutat i sorg. Fast, förstås, inte ett utan ett skratt.

Det här är Chris Morris.  Tar sig över gränser, driver med det som man sägs inte får driva med, och gör det utan att slinta på den vassa kanten. Det här är Chris Morris och han är så väldigt välkommen.