George Harrison: Living in the Material World 2011

Om inte jag räknar tokigt är detta Scorseses tredje musikdokumentär efter "No Direction Home" (Bob Dylan) och "Shine a Light" (Rolling Stones). Om alla filmer följer samma mönster ska jag låta vara osagt, de övriga har ännu gått mig förbi, men "Living in the Material World" blandar arkivbilder, hemvideofilmer, privata och professionella fotografier med såväl nyinspelade som äldre intervjuer. Det är en teknik som inte på något sätt går utöver det vanliga men är effektiv, speciellt när det som här är mycket snyggt klippt och öppenhjärtligt berättat med värme och kärlek. Scorsese lämnar dessutom inga egna avtryck på filmandet, han är professionelt betraktande på avstånd.

Fokus ligger på musiken, naturligtvis, dock till den grad att filmen (gissningsvis gjord för TV, då den är uppdelad i två delar) trots sina tre och en halv timmar inte riktigt bryr sig om Georges liv, hans uppväxt, innan musiken kom in i bilden. Innan grunden till Beatles lades. Därefter får vi följa honom genom åren i gruppen, genom solokarriären, genom hans intresse för film och racing. En stor del ägnas åt Georges intresse för det andliga, hans resor till Indien, vänskapen med indiske musikern Ravi Shankar, och även dennes inflytande på Beatles.

Vi får höra om Beatles skapandeprocess, berättat genom George Martin. Eric Clapton om livslång vänskap. Eric Idle om historiens dyraste biobiljett och att Harrison belånade sitt hus för att kunna finansiera "Life of Brian" med de fyra miljoner dollar som behövdes (vilket lade grunden till bolaget HandMade Films, som även producerade filmer som "Time Bandits", "The Long Good Friday" och en av mina stora favoriter "Withnail & I"). Tom Petty och fyra ukulelar. Astrid Kirscherr från tiden med Beatles i Tyskland. Terry Gilliam, Yoko Ono, med flera. Georges änka Olivia Harrison, hans son Dhani. Intervjuerna är naturligtvis hjärtat i berättelsen, såväl starka som humoristiska anekdoter, och skapar en bild av en älskad och respekterad människa.

Och det känns aldrig som skitsnack, mycket tack vare att det inte är en ensidig bild. Drogerna och otroheten dyker också upp, bland annat, och även om det inte diskuteras ingående, av respekt, så glöms det heller aldrig bort att han var en person med brister.

Om man redan är ett fan av George Harrison och har läst allt eller det mesta om honom, då finns kanske inte mycket nytt att hämta här, men för mig som är mer ny blev det mycket matnyttigt om en man fångad mellan två världar, den andliga och den materiella, en man som inspirerade de omkring honom och fortsätter inspirera än idag. Även mig.

Och låt mig bara tillägga att "While My Guitar Gently Weeps" är en alldeles förbannat bra låt.