The Girl with the Dragon Tattoo 2011
Synopsis
Info
Fincher goes Larsson
Men vinjetten är gräslig och olycksbådande. Kantiga förtexter mot ett mischmasch av oljesvarta och överstiliserade CGI-gestalter, Trent Reznor som vrålar så att trumhinnorna krackelerar. Någon sorts plastig kvinnosilhuett med flexibla molekyler förefaller ha samlag med ett vulgärt datormodem. Nu ni, ska det bli våldsamt och sexigt i informationsåldern, skulle Reznor lika kunna ha sjungit. Detta alltså från mannen som är världsberömd inte bara för sina filmer utan också just för en och annan banbrytande vinjett – tänk på ”Seven”, till exempel. Men trots denna överpresterande inledningssekvens och fast det till en början känns minst sagt ovant att se en huttrande Daniel Craig utbyta svengelska deckarrepliker i ett grågrått Svedala så dröjer det bara några minuter innan David Fincher har kopplat sitt grepp. ”The Girl with the Dragon Tattoo” drar över den föredragna längden för en thriller av det här slaget med en så där tjugofem minuter, men jag är med på resan hela vägen.
Skulle det till äventyrs existera en människa som vid det här laget inte är bekant med Stieg Larssons populärkulturella monsterfenomen till Millenniumtrilogi – man kan ha legat i koma eller varit inmurad i en vägg – så ska här hastigt nämnas att ”The Girl with the Dragon Tattoo” alltså bygger på “Män som hatar kvinnor”, den första boken I serien, och att filmen har spelats in i Sverige. Craigs grävande reporter Mikael Blomkvist tar sig kantstött och förnedrad (efter att ha fällts för förtal mot finansskurken Hans-Erik Wennerström) an uppdraget att nysta i ett fyrtio år gammalt mordfall inom överklassfamiljen Vanger. Med den tjugotreåriga och psykiskt labila datahackern Lisbeth Salander som parhäst och sängpartner är han snart en diabolisk seriemördare på spåren.
Det är faktiskt svindlande att föreställa sig hur många repliker som skulle kunna låta brutalt fel i munnen på den svensk-engelsk-amerikanska skådespelarensemblen, men både regi och leverans är överlag snabb, trygg och övertygande. I ett par av de våldsamma scenerna känns samme David Fincher igen som i filmer som ”Zodiac” lyckas med den svåra konsten att dröja sig kvar vid läskigheterna utan att bli spekulativ eller vältrande. Då blir det otäckt på riktigt. Vad gäller tempo och energi har ”The Girl with the Dragon Tattoo” annars mer gemensamt med ”Fight Club” eller ”The Game”: Framåtrörelsen är distinkt och oemotståndlig.
Amerikanska kritiker har i regel, och med rätta, fallit pladask för Rooney Maras Salander-tolkning; trots att en överföring till film av det här slaget med nödvändighet kapar många lager hos en litterär karaktär lyckas hon skickligt med att förmedla de nödvändiga nyanserna hos sin traumatiserade gothpunkhämnerska. Visst ska man tjoa med och heja på Lisbeth Salander när hon tar gruvlig hämnd på sina plågoandar, och visst fnissar man åt hennes antisociala maner, men man känner med henne också. Varken Rooney Mara eller filmen som helhet lär ha några problem att övertyga sin amerikanska publik och sälja fyrahundra miljoner Stieg Larsson-böcker till. Daniel Craig fryser och ser bekymrad ut som om han inte gjort annat, och mellan de båda huvudrollsinnehavarna uppstår en dynamisk kemi som känns trovärdig och genuin.
Man kan ha invändningar mot många av de beståndsdelar i Millennium-franchisen som är behäftade med genremässiga stereotyper. Svårare blir det att hävda att David Fincher med sällskap inte har lyckats med sin filmatisering. Den utför nämligen sitt jobb med gott självförtroende.