Greenberg 2010

Man vet ungefär vad man får med regissören Noah Baumbach, och "Greenberg" är lika full av dysfunktionalitet som hans stora genombrott "The Squid and the Whale" och den något mindre hyllade "Margot at the Wedding". Men trots att knepiga relationer och absurda scenarion är ständigt återkommande (en stil han förädlat under flera samarbeten med Wes Anderson) så har åtminstone de här tre senaste filmerna väldigt olika ton.

Medan humorn gick som en röd tråd genom "The Squid and the Whale" och värmde upp publiken mitt i de uppbrytande skilsmässoscenerna var "Margot at the Wedding" obehagligare i hur nedtryckande Nicole Kidmans karaktär var.

Även i "Greenberg" är det långt mellan skratten även om de tittar fram ibland, men då undrar man direkt om det är okej att glädjas åt så tragiska människor. Fast det är inga enskilda, livsavgörande tragedier vi pratar om, utan folk som bara är så obekväma i de mest normala sociala situationer att man inte kan annat än skruva på sig där man sitter. Det känns som om filmen liksom skaver sig fram och gör mer och mer ont ju längre tiden går.

Men det gör den faktiskt bättre. Först är "Greenberg" nämligen för flytande och man vet inte vad man ska tycka om de olika karaktärerna som är svåra att få grepp om. Ju mer man tittar desto mer känner man för titelrollens problematiska personlighet. Och vemodet om att leva ett liv man långt ifrån önskat sig kommer som ett brev på posten.

Själva handlingen är förstås mindre viktig och snabbt beskriven i en sådan här typ av film. Roger Greenberg (Ben Stiller) är 40 och har precis fått vård efter ett psykiskt sammanbrott. Han får låna broderns hus i Los Angeles medan denne är på semester och under tiden träffar han assistenten Florence (Greta Gerwig).

Mitt i deras trevande kärlekshistoria tar han kontakt med gamla vänner, vilket målar upp en bild av hans förflutna samtidigt som vi förstår mer av vad som är så otroligt fel med hans liv just nu. För Roger har stora problem, det råder det inga tvivel om. Han är inte bara egocentrisk, bitvis elak och världsfrånvänd utan även olycklig och helt utan framgång både vad gäller jobb, kärlek och andra relationer.

Jag tycker inte att Ben Stiller är en dålig skådespelare och rent tekniskt klarar han av att göra även seriösa roller. Men det uppstår ändå ett problem när någon så totalt gått in i en genre, som han har med komedierna. Det kommer nog ta ett par filmer innan jag verkligen kan ta honom på allvar. Nu förväntar jag mig fånigheter när jag ser honom - till och med i Wes Andersons "The Royal Tenenbaums" spelade han den mest skrattretande karaktären - men i "Greenberg" ska han inte vara varken fånig eller rolig och ibland blir det knepigt för tittaren.

Nykomligen Greta Gerwig som här gör premiär i större sammanhang är däremot strålande. Som person är Florence lika osäker som Roger men dels utstrålar hon så mycket godhet att man automatiskt tycker om henne och dels är Gerwig så totalt övertygande att man verkligen känner hur obekväm Florence är i sin kropp och i sin interaktion med andra människor.

En eloge ska också gå till Rhys Ifans ("The Boat that Rocked") som gör en helgjuten insats som Rogers gamla vän och bandmedlem - även han en karaktär man verkligen tycker om.

Ytterligare en punkt där "Greenberg" skiljer sig från Baumbach tidigare filmer är att nästan allt fokus riktas mot en karaktär, till skillnad mot en hel familj. Roger är kanske också den mest tragiska av alla personer som Baumbach varit med och skrivit. Framför allt för att han, trots att han verkligen inte har lätt att få nya vänner, inte är det minsta rädd om de få han har. Det är helt omöjligt för honom att hålla god min utan han bara måste komma med sårande kommentarer hela tiden.

Efter att ha valt en lite svartare ton i "Margot" hade jag önskat att få se att mer av "Squid and Whale"-värmen kommit tillbaka i det här nya verket. Men det får jag uppenbarligen vänta på. Att "Greenberg" är så jobbig gör den helt klart intressant, men den är ändå långt ifrån en njutning att se.