Hanna 2011

Oftast är en bra story det allra viktigaste för att jag ska gilla en film. Snygg action, imponerande effekter och vackert foto i all ära, men utan en handling med finess och djup faller det ofta platt. "Hanna" utgör ett undantag.

Om man skalar ner det till själva grundhistorien så är det en enkel hämndstory vi har att göra med. Men här finns så mycket annat att hämta - extrema miljöer, effektfull ljudmixning (jag älskar hur tyst filmen är i början för att sedan braka lös), härliga biroller och inte minst den fantastiska titelkaraktären.

Hanna (Saoirse Ronan, "Försoning"/"Flickan från ovan") växer upp i ett vintrigt landskap med sin pappa (Eric Bana, "München") som lär henne att överleva på naturens villkor. I själva verket har han bara tränat henne till den dag hon är redo - att ta hämnd på sin mamma som mördades när hon själv bara var bebis.

Vi märker snart att Hanna inte är någon vanlig liten tonårstjej. Hon är starkare, snabbare och våldsammare än en hel armé. Och efter att ha utfört sitt uppdrag lyckas hon undkomma Secret Service-agenter i drivor - i en grymt cool scen - och tar sig ut ur deras bunker i Marockos öken.

Nu på väg att återförenas med sin pappa igen inser hon hur mycket av den vanliga världen hon inte förstår sig på och hur svårt det är för henne att leva ett vanligt liv, något som förstärks när hon stöter ihop med en brittisk familj på husbilssemester.

Just det här mötet är det som skänker filmen dess värme och humor och gör den till mer än en våldsam fight- och hämndrulle.

Olivia Williams ("An Education"/"Sjätte Sinnet") är en av mina egna favoriter som visar hur mångfasetterad hon kan vara i rollen som den liberala mamman Rachel. Men det är i Hannas vänskap med dottern Sophie (relativt okända Jessica Barden) som vi bjuds på några av de roligaste ögonblicken.

Självklart hinner Hannas förflutna i kapp henne och den trevliga nya bekantskapen med omvärlden blir abrupt avbruten när hon kastas in i en katt och råtta lek med Isaacs (Tom Hollander, "Stolthet & fördom"/"Pirates of Caribbean") och hans nynazister hack i häl. Det största hotet kommer dock från den kyliga Marissa (Cate Blanchett) vars förflutna med Hanna avslöjas så småningom.

"Hannas" storhet är helt klart Saoirse Ronan som verkligen är ett underbarn när det gäller skådespeleri. Allt sedan samma regissör, Joe Wright, använde henne som den skvallrande lillasystern i "Försoning" har hon bevisat hur bra hon är och utan henne hade "Hanna" bara varit hälften av vad den är.

Wright ger sig här på en, för honom, ny genre och kanske behövs lite finslipning innan han prickar lika rätt som med sina brittiska perioddramor som förutom "Försoning" utgörs av "Stolthet & fördom". Men jag tycker ändå att "Hanna" är ett snäpp upp från hans förra film, den mer amerikanska "Soloisten".

Snygg action kan han i alla fall få ihop. Och om nu mindre krut har lagts på en intrikat handling så har desto mer lagts på det stilistiska och det finns ett antal scener som fullkomligen sköljer över en med sin coolhet.

Att Hannas karaktär är så tuff, men samtidigt så mänsklig är också ett stort plus - och en mer välspelad titelroll kan man knappt ens drömma om.