Hugo Cabret 2011

Det är nog många som höjer på ögonbrynen åt att Martin Scorsese efter alla sina år som regissör av tuffa, råa och framför allt vuxna verk nu tar steget till att göra en familjefilm och dessutom med den för tillfället så populära 3D-tekniken. Inget fel med 3D, men alltför ofta används det enbart för att höja biljettpriset och det är långt ifrån en garanti för att någon annan filmisk kvalitet ska infinna sig. 

Men tror man att Scorsese har valt att göra storfilm och slänga dit häftiga effekter för att dölja att något annat saknas – då underskattar man mästerregissören något kollosalt. Med ”Hugo” bevisar han inte bara att man kan använda 3D samtidigt som man har en story som håller, han tar tekniken till en ny nivå. För här handlar det inte om våldsamma actionscener och explosioner eller det i humorfilmer så vanliga greppet att ”att nysa publiken i ansiktet”. Istället omges vi här av intrikata mikrovärldar så fulla av detaljer att vi verkligen förflyttar oss till platsen. 

En sådan plats är insidan av klocktornet på tågstationen Montparnasse i Paris, där vi möter Hugo (Asa Butterfield – "Pojken i randig pyjamas") för första gången. Genom urtavlans håligheter kikar han fram och iakttar världen omkring sig och karaktärerna i den. Själv är han ensam. Genom tillbakablickar får vi reda på att han hade en fantastisk pappa (Jude Law – "Sherlock Holmes: A Game of Shadows"), men när denne dog var han tvungen att flytta in med sin farbror i stationsväggarnas dolda innandömen. 

Det enda som driver honom är reparera klart den automaton, en mekanisk docka med speciella färdigheter, som han och pappan jobbade på ihop. Hugo har en känsla av att om han kan fixa dockan så kommer den att kunna leverera ett meddelande från hans pappa och han kommer att känna sig mindre ensam. 

Men i sökandet efter delar – som han förstås måste stjäla – så hamnar han i trubbel. Dels med leksaks- och magibutiksägaren, George (Ben Kingsley – "Schindler’s List", "Gandhi"), som han snor ifrån och dels med stationsvakten (Sacha Baron Cohen - "Borat") som mer än gärna skickar olydiga föräldralösa till barnhemmet. 

”Hugo” är nästan som två filmer. Någonstans mitt i känns det som om en lösning är lite för nära för att det ska vara över en timme bio kvar. Det är då äventyret utvecklas till att bli något så mycket mer än man hade kunnat ana. I alla fall för filmnördar som kan sin historia – och då menar jag den verkliga cinematografiska urtiden. Det ger också den slutgiltiga förklaringen för dem som fortfarande undrar varför Scorsese håller på med det här projektet. 

Men redan under den första delen, ja redan från den allra första sanslösa åkningen längs stationsplattformen - ytterligare en ypperlig användning av 3D - är jag fast. ”Hugo” är en otrolig pärla fylld till brädden med magi. Att det kretsar kring en ung pojkes hjärtskärande historia med ett drömlikt Paris i bakgrunden gör inte saken sämre.

Att premiären i USA sker så här före jul är inte bara för att få vara med i Oscarsracet – den här filmen är som gjord för den som vill återknyta till sin barndomsnostalgi, och självklart är den här högtiden den bästa tiden på året att göra just det. 

Scorsese har förstås inte haft några problem att fylla sin skapelse med talangfulla namn. Bara det faktum att både Jude Law och Emily Mortimer ("Match Point") är med trots att de bara får synas i några få scener talar för att det är bra. Ben Kingsley är grym rakt igenom och relativt okända Asa Butterfield kan få vem som helst att smälta med sina blåa ögon.

Bikaraktärerna som är där för att ge lika stora delar humor och charm känns helt balanserade och inte ens en sådan som Baron Cohen hamnar någonsin över gränsen vad gäller slapstick. Det är det som skiljer en vanlig regissör från en som inte låter en enda scen passera utan att den blir precis så som han vill ha den. 

Vad gäller filmens utveckling så vill jag inte säga för mycket utan tycker att det upplevs bäst ovetandes. Men att man på ett mycket smart sätt har vävt ihop verkliga händelser där många detaljer är sanna, med ett sagoäventyr – det kan jag ändå nämna. 

Så tro mig, det här är ingen vanlig familjefilm. Både barn och vuxna kommer att känna med Hugos öde och sköljas med i det enastående äventyret. De som dessutom har en svag punkt för filmvetarfakta kommer garanterat att få gåshud.