Hur många lingon finns det i världen? 2011

Historien centrerar sig dock inte kring den populära Glada Hudik Teatern utan kring Alex (Sverrir Gudnason), en arbetslös loser som närmar sig 30 och vars teaterdrömmar är lika orealistiska som hans relationer. När hans flickvän (Cecilia Forss) sparkar ut honom flyttar han hem till brorsan i Hudiksvall och börjar jobba som assistent åt ett gäng utvecklingsstörda. När han upptäcker att de har förtryckta, musikaliska talanger börjar han kämpa för att få med dem i en talangjakt på TV emot deras föräldrars stora förtret.

Det är feelgood i bästa bemärkelse. Visst blir det lite väl mycket publikfrieri ibland, särskilt i sitt överanvändande av Oskar Linnros hit "Från och med du" men den lyckas med syftet - att få publiken att må bra. Glada Hudik-gängets charm och karisma används till fullo och matchas fint med duktiga, sympatiska skådespelare. Att man rollsatt riktiga utvecklingsstörda istället för kreddflirtande skådespelare är ett vågat men väl fungerande val, med undantag för några få repliker som inte sitter perfekt.

Gudnason som efter otaliga roller i mer eller mindre lättglömda filmer kan nog se fram emot ett mindre genombrott som huvudrollsnamn med burdus charm och glimten i ögat. Han får fint stöd av alltid pålitliga Vanna Rosenberg i en mildare variant av syster Ratched från "Gökboet". Claes Malmberg och Marie Robertson bidrar också med stabila insatser liksom samtliga inblandade även om Forss, som stal showen från Bill Skarsgård i "I rymden finns inga känslor", är lite bortkastad som den stereotypiska "arga flickvännen".

Det finns överhuvudtaget en del klyschor som smyger sig in för att fylla upp ett fåtal tomrum. Historien om den känslomässigt/socialt efterblivna som lär sig om livet av någon med handikapp/sjukdom/syndrom har ju gjorts miljontals gånger, senast i ovan nämnda aspergerfilm men konceptet att inkludera Glada Hudik-gänget - och låta dem agera istället för att enbart visa upp sig - räcker nog för att göra den här feelgood-rullen till sin egen film.

Att manuset haltar lite går att överse. Filmens syfte, att beröra och roa, uppfylls till fullo även om cyniker och pretentiösa filmanalytiker antagligen gör bäst i att hålla sig borta. Biopubliken är knappast bortskämd med svensk kvalitetsfilm så vill man ha en skön mysstund med goda skratt och en å annan tår så ska man se filmen med titeln som tyvärr lär skrämma bort en alldeles för stor andel.