I taket lyser stjärnorna 2009

Mer än 100 000 sålda exemplar och ett Augustpris på det. Manusförfattaren och regissören Linn Gottfridsson och Lisa Siwe har haft ett gediget arbete framför sig med filmatiseringen av Johanna Thydells ungdomsroman. Något de för all del är värda en bastant klapp på ryggen för. När lättviktskomedier hållt ett stadigt grepp kring svensk filmkultur är det en frisk fläkt med en rulle som faktiskt vågar.

Jenna (Josefine Mattson) är en helt vanlig tonåring som oroar sig för allt det vanliga. Bröst, finnar och killar. Det är bara det att hennes mamma är sjuk i cancer. Att hon dessutom är ganska ensam i skolan gör inte saken bättre. När så den snygga och populära Ulrika (Mika Bernsdotter Ahlén) kommer in i bilden förändras allt. Med ett spirande tonårsäventyr å ena sidan och en döende barndom å den andra, står Jenna plötsligt inför ett svårt val.

Det är lätt att dra paralleller till Lukas Moodyssons Fucking Åmål. Ungdomsrevolten, sorgen och kärleken. Men medan Åmål för sin tid var nyskapande, kan I taket lyser stjärnorna tyckas stappla fram på överanvända floskler. Ett bitvis tafatt manus tangerar det stereotypa, där Josefine Mattson tillsammans med Mika Berndtsdotter Ahlén inledningsvis utgör en ostadig duo. Till en början som sagt. För I taket lyser stjärnorna behöver sin startsträcka. Efter det är det spikrakt uppåt.

Här är det kvinnorna som står i centrum med starka och äkta porträtt av olika generationer. Annika Hallin med sin cellgiftsfördärvade kropp, Anki Lidén som överbeskyddande martiark och

Josefine Mattson som den arga och skräckslagna Jenna. För att inte glömma Mika Bernsdotter Ahléns fina insats. En utgångspunkt som får stå motiv för det uppbrott, den kontrast och i slutändan försoning som måste ske åldrarna emellan. Och med den här kvartetten i intressant, välspelad samklang.

Det är onekligen en tacksam historia författaren Johanna Thydell skrivit. Den om mångas skräck - att förlora en mor och en dotter. Klassiskt känslospel och i den mån en nött skildring som kräver sitt skickliga hantlag, i synnerhet i filmsammanhang. Och överlag har man lyckats klippa bort det allra värsta sentimentala flabbet för att rama in det hela i en någorlunda saklig kontext. Med andra ord, det är blödigt utan att vara överflödigt. En lättnadens suck för oss smått cyniska alltså.

Så visst, I taket lyser stjärnorna saknar den originalitet som Moodysson så skikligt trollade fram. Ändå är det berörande tragedi om ungdom, kärlek och död men främst vänskap. En film som för övrigt lämnar lite att begära, en lysande stjärna att inleda det svenska bioåret med.