Infödd soldat 2006

Under Andra världskrigets tyska ockupation av Frankrike rekryterades frivilliga soldater i de franska kolonierna. Många av dem, över 200 000 stycken, kom från Afrika. Den franska armén var uppdelad efter om du var inhemsk soldat eller om du var fransman från kolonierna, om du var det senare förväntades du strida och dö för fosterlandet – precis som de inhemska – men utan äran, permissionerna och pengarna. En soldat från Algeriet var med andra ord en andra klassens infödd soldat.

”Infödd soldat” handlar om ett kompani med soldater från Nordafrika som frivilligt stred för Frankrike – för fosterlandet de aldrig satt sin fot i. Filmen börjar med att männen i en liten by i bergen i Algeriet passionerat och ärofullt  samlar sig för att åka iväg och bli soldater för Frankrikes ära. Männen får vi sedan följa på vägen in i Frankrike via hårda strider i Italien där många av dem dör för tyskanas kulsprutor, allt medan de vita franska generalerna tittar i kikare på tryggt avstånd.  

Vi får följa den oskyldiga Saïd (Jamel Debbouze från ”Amelie från Montmartre”), som blir förälskad i en fransk kvinna, Abdelkader - idealisten som eftersträvar en sergeantgrad, och sergeant Martinez – halvaraben som förnekar sitt ursprung på deras resa. Tillsammans kommer de outbildade iförda sina egna franska uniformer (de ska inte kunna misstas som äkta fransmän) med ett eget emblem. När fransmännen får permissioner blir de utan, tomaterna i köket är enbart till för äkta fransmän och de tvingas kriga i snö iförda sina sandaler när fransmännen har stövlar.

Saïds kärlek till den franska kvinnan motarbetas strukturellt då postväsendet sorterar bort hans brev till henne gång på gång. En arabisk man ska inte besudla de franska kvinnorna. Orättvisorna är mycket tydliga och flera gånger under filmen tänker jag att Frankrikes skuld till den förbittring som idag finns i Algeriet och Nordafrika är stor. De afrikanska soldaterna kom för att hjälpa men möttes av förakt och fördomar. De dög till att dö men inte till att äras.

Filmens stora styrka är det starka manuset och skådespelarinsatserna. Regissören och manusförfattaren Rachid Bouchared har styrt sina skådespelare hårt efter manuset, improvisationer har inte tillåtits framför kameran – kanske är det däför som handlingen känns genomtänkt och välarbetad.

Bouchared arbetade under en längre tid med filmen och hans sociala patos är stort. Under arbetet letade han upp nu åldrade soldater från Afrika för att intervjua dem om deras upplevelser. Många upplevde en stor besvikelse över hur den franska staten agerade efter kriget, men de hade samtidigt upplevt många lyckliga stunder med tacksamma fransmän som applåderade dem när de gick nerför gatan och de alla skulle ha svarat på Frankrikes nödrop idag igen.

Min största invändning handlar om filmens större tema – att soldaterna från kolonierna blev utan krigspension från den franska staten och fick leva sina liv i fattigdom. Pensionsfrågan tas endast upp under de sista fem minuterna i filmen. Jag har förståelse för den upprättelse som Bouchared kräver för soldaterna – och det kommer fram i handlingen i filmen i stort – men pensionsfrågan kommer på undantag. Nu koncentreras istället handlingen kring den orättvisa som soldaterna upplevde under kriget, inte efter det.

Filmens tagline är dock en av de fånigaste jag sett på länge: ”Filmen som fick Frankrikes president att gråta” står det på filmaffischerna. Så smisk på fingrarna till taglineförfattaren men applåder till de franska soldaterna, Insha-Allah.