Iron Man 3 2013

Den snuskigt självsäkra och oförskämt rika tekniktrollkarlen Tony Stark lider i början av "Iron Man 3" av posttraumatisk stress. Det är händelserna i "The Avengers" som spökar. Tydligen sätter det sina spår att behöva avvärja Ragnarök, ytterst representerad av en sorts gigantiska rymdhajar, tillsammans med ett helt gäng andra superhjältar.

Plågad av både mardrömmar och panikångestattacker sitter den forne playboyen nu sömnlös hemma i lyxvillan och bygger dräkt efter ny dräkt - han försöker meka bort sina demoner - under uppmuntran både från AI:n Jarvis (Paul Bettanys röst) och livsskärleken Pepper (Gwyneth Paltrow) om att skärpa till sig. När Tony Stark sedan sticker ut sin välfriserade haka lite väl långt genom att uppmana den hänsynslösa terroristen Mandarinen att attackera honom i hemmet brakar förfallet loss ordentligt. Försvagad och pryllös, med en smak i munnen av sin egen dödlighet och ett vacklande ego måste maskinmannen nu samla ihop sig själv (både bildligt och bokstavligt talat) för att rädda dagen.

Greppet att sparka undan benen fullkomligt för superhjälten på det här sättet blir särskilt effektivt när det gäller Robert Downey Jr:s sällan svarslöse och kaxige hjälte, eftersom fallet blir så långt. Denne superkapitalistiske, halvnarcissistiske toppingenjör har ju har allt att förlora. Manusförfattarna har också roligt med att plåga Tony Stark för gamla synders skull, hans arroganta inställning till sina medmänniskor, vare sig de är potentiella sexpartners eller hoppfulla affärskontakter.

Men trots detta och andra mörka ämnen som terrorism, posthumanistisk genmanipulation och människofientliga militära projekt visar sig "Iron Man 3" vara mer humoristisk än mycket annat i genren. Det handlar då inte bara om att Robert Downey Jr levererar sina nonchalanta repliker med stenansikte så fort han får en sekund över i actionscenerna - hela filmen tycks bli mer och mer lekfull ju längre den pågår. Här finns till och med ansatser som flörtar med att bryta den fjärde väggen och göra bruk av en sorts metahumor. Som när en beväpnad vakt som står i begrepp att bli nedmejad, precis som sina kollegor, plötsligt kapitulerar genom att kasta sitt vapen på marken och utropa att han ändå aldrig har trivts med att jobba för skurkarna, eftersom "They are so weird."

Den typen av skämt fungerar så klart bara om timingen är osviklig, vilket den är här, och så länge de inte blir för många, vilket de nästan blir här. Man får känslan av att producenterna har samlat in data från de testgrupper som tyckte att de bästa stunderna i "The Avengers" var när Hulken oväntat gick loss som comic relief, det tyckte jag själv, och att de sedan med risk för överbelastning har klämt in så många skämt de kan i "Iron Man 3". Det är lyckligtvis sällan som det tippar över och blir inställsamt.

Så gott som hela tiden annars är Tony Starks samvetskriser och luftstrider befriande underhållande och visuellt halsbrytande. Det märks helt enkelt att folk har haft roligt på jobbet. Och om man inledningsvis suckar vid åsynen av Ben Kingsleys Mandarinen i Usama bin Laden-skägg i tron att det gäller ännu ett standardiserat skurkporträtt av en terrorist från mellanöstern, så har man underskattat Shane Black och hans team. Robert Downey Jr ska förresten ha sagt om Blacks intagande av registolen att det var det bästa som kunde hända "Iron Man"-serien. Och han ska ju, precis som Tony Stark, alltid ha rätt.

Det ska också sägas att man för att få full valuta för biobiljetten inte bör rusa ut ur lokalen så fort eftertexterna börjar rulla.